Göteborgsposten – 14 augusti 1863, sida 2

den ryska kolossen, hvilken äfven å sin sida begagnar alla tillfällen att såra det. Österrikes ställning, i händelse af ett krig, måste derföre vara gifven: det kan numera ej söndra sig från vestmakterna. Utbröte krig, vore det sannolikt, att Frankrike skulle vilja låta sina trupper passera genom Tyskland för att komma in i Polen. Preussen med sina ryska tendenser skulle genast ställa sig till motvärn och göra upprop till de öfriga makterna i Tyska Förbundet att bispringa det i dess försvar af tysk jord mot rarfflenden? från andra sidan Rhen. Härigenom skulle för Österrike kunna uppstå den brydsamma förvecklingen, att, sjelft ett tyskt förbundsland, nödgas ställa sig emot sin egen allierade, Frankrike eller ock bekriga sig sjelft. Dess olyckliga ställning af att vara haltt tysk, halft slavisk makt skulle sålunda framstå i sin nakenhet och måhända tvinga de österrikiska diplomaterna att göra ett bestämdt val mellan dessa båda stridiga principer — och det är principium n:o 1 för hvarje österrikisk statsman att söka förebygga nödvändigheten at ett sådant bestämdt val. Under kongressen kan nu denna sak komma på tal, och då troligen ingen eller åtminstone få af de tyska furstarne i våra dagar, med undantag af konungen af Preussen, gerna våga taga parti för Ryssland i hänsyn till dess förhållande mot Polen, skulle det ju kunna vara en möjlighet, att man ville anse ett franskt genomtåg till Polen för en handling utan skada för Förbundet, isynnerhet som dettas chef, Österrike, sjelf är Frankrikes allierade och Napoleon kan förmås afgifva garanteradt löfte om att ej vilja eröfra för egen räkning. Det finnes all sannolikhet för att dylika eller likartade tankar till någon del ingå i den österrikiske kejsarens nu så brådskande planer. Ty en hvar måste naturligen inse, att om Tyskland ställde sig emot Österrikes allierade, anfördt af Preussen, skulle Österrikes makt i Tyskland för långliga tider, om icke för alltid vara slut. Det är en historisk minnesvarning som här går igen. Det stora fel, Osterrike begick vid den heliga alliansens ingående efter Napoleon 1:stes störtande, är det nu i färd med att försona. Under den hittills rådande ryska tryckningen på Tyskland, har dettas utveckling i hög grad hämmats, och dess styrka liksom dess makt inom Europa till betydlig del förlamats. Preussens hållning gjorde situationen odräglig för Österrike, och dess unge kejsares krattiga steg att råda bot för åsamkade refvor förtjenar derföre gillande, om man än nödgas befara föga framgång åt det högt tillkännagifna ändamålet med kongressen. Det liberala Europa följer saken med stort intresse, i hopp att det ej skall bli en kongress i furstars vanliga maner hittills, för hvilken förhoppning någon garanti finnes i den offentlighet man vill gifva åt sammankomsten. Skulle emellertid denna bära några frukter af lyckobringande art för Tyskland, har äfven detta en tacksamhetsskuld till Polen, ty utan den der rådande kampen, skulle säkerligen allt hittills och länge fortfarande varit inskränkt till digra tyska protokoller. Besynnerligt nog, tyckas alla berlinertidningarne vara eniga om att bryta stafven öfver kejsarens af Österrike steg. Detta härleder sig väl närmast af deras kännedom om att Preussens makt i Tyskland nu är i aftagande. Men för denna omständighet borde de ej gerna kunnat vara blinda alltsedan den märkliga kröningen i Königsberg och derpå töljande absolutistiska system i hela Preussens politik och förvaltning. Ett berlinerblad, Spen. 4eit., går dock i annan riktning än sina kolleger. Det uppmanar Preussen att upptaga den af Österrike kastade handsken och börja med detta en täflan i såväl den materiela som den politiska reformfrågan, då det nog skall visa sig, hvem som först tappar andan. Låt oss se, hvem af oss som vill de största uppoffringarna, för att göra stora nationala mål till verklighet, antingen den preussiska staten, den preussiska folkrepresentationen och det preussiska folket, eller den österikiska staten, den fragmentariska riksdagen i Wien och den genom språket söndrade österikiska befolkningen? Vi tro frågan vara afslord i samma ögonblick den blifvit uppställd. I Berlin berättas att kronprinsen af Preusen skall begifva sig till kongressen. Det är öga troligt, emedan detta, efter den preussiska regeringens så nyligen utfärdade afslåen—s OO