Göteborgsposten – 14 augusti 1863, sida 2

hon nu vände sig mot honom för första gången under aftonen. — Ja, ropade hon, du trodde att jag glömt det, emedan jag icke brukade tala om den man, som vällat min fars död. Du trodde att min sorg öfver min far var blott barnslig, att den skulle glömmas, när jag lemnat det land, der han ligger i sin öfvergifna graf — i sin ovigda graf, stackars käre pappa! Du trodde att ingen någonsin skulle försöka att hämnas den stackars ensamme gubbens mord — ty det var ett mord, Richard Thornton! hvad brydde den skurk, som plundrade honom, sig om det hjertats qval, som han krossade? Hvad brydde han sig om hvad som blef af hans offer? Det var ett mord så nedrigt och grymt som något af dem, som begåtts på denna jord, fustän verlden icke gilver det detta namn. — Eleanor, min dyra Eleanor! hvarför talar du derom? Flickans röst hade höjts med lidelsefull häftighet, och Richard Thornton fruktade det inflytande, som detta slags samtal kunde utöfva på hennes känsliga sinnelag. — Min söta Nelly, sade han, det vore bäst att glömma allt detta. Hvad tjenar det till att hysa dylika qvalfulla erinringar? Du träffar sannolikt aldrig den mannen. du får troligen aldrig ens veta hans namn. Han var helt säkert en skojare och äfventyrare; kanske lefver han icke mera. Han har kanske gjort något, som bragt honom : lagens våld, och han sitter kanske i fängelse eller är de porterad.