Göteborgsposten – 14 augusti 1863, sida 1

hon att göra med mr de Crespignys förmögenhet? Hvad skulle nu den tjena till? Den kunde ju icke återkalla hennes fader till lifvet, den kunde ju ej göra, att ej det fortfarande vore ett faktum, att den olycklige ädlingen funnit en hemsk och sorglig död på ett simpelt kaf i Puris, och den kunde nu ej aftvå fläckarna på hans namn eller hjelpa till att försona hans lättsinniga lefnad. Numera var det ju den likgiltigaste sak i verlden, hvem som kom att ärfva det usla och onyttiga mammon. De fjorton dagarne gingo under spänning och oro hos vår hjeltinna. Richard och signoran sökte på allt sätt att dölja sin djupa sorg öfver skilsmessan från den glada unga flickan, som bragt så mycken glädje i deras undangömda hem. Eleanor grät under det hon sydde och omandrade mrs Bannisters gamla sidenklädningar så att de skulle passa på hennes smärta gestalt. Och så kom den sista aftonen, aftonen till den 5:te April, som utgjorde gränsen mellan det dystra afskedet från de trogna vinnerna i Pilasters Street och begynnelsen till Eleanors nya lif. Det var en söndagsafton, och Eleanor och Richard gingo tillsammans genom de tysta gatorna i Bloomsbury under det klockorna ringde till aftonsången och ett matt ljussken letade sig fram genom kyrkornas fönsterrutor De hade för sin spatsertur valt de ensamma gatorna 1 detta gammaldags stadsqvarter, hvarest endast folk af me delklassen bo. Eleanor var mycket blek och tyst. Hen nes ansigte hade ett uttryck, som hos hennes följeslagare väckte minnet af den stund då han underrättat henne on