Göteborgsposten – 14 augusti 1863, sida 1

liga sång öfver de bländande snödrifvorna, och der de lemna en smula bar mark, sticker den färgrika snöblomman upp sitt hufvud i solen. — Men vi hafva ej mycket tid att lyssna till den ene eller beskåda den andra; vi äro redan trötta, och innan solen går ned bakom bergen måste vi ha uppnått sista punkten af Haslidalen, Grimsel, der ett hotel erbjuder oss dukade bord mot vår hunger och mjuka sängar för återställande af de uttömda krafterna. Annu en stunds klätttring i dessa berg och genom denna snö, och vi äro framme vid det efterlängtade målet. Ensligt och dystert står der Grimsels hotel, en sann bild af den ödsliga naturen omkring detsamma. Så litet inbjudande det än syntes, voro vi dock nöjda att hafva uppnått detsamma. Sedan vi försigtigt afkylt oss efter den heta vandringen, gjorde vi beställning af måltid, beräknad att fylla vandrarnes måttliga anspråk. Huru dessa tillfredsställdes tillhör ej detta kapitel. Nog af, man måste göra samma anmärkning om Grimsels hotel, som om gästgifvaregårdarne i Småland: man äter der bra, om man har god matsäck. Vårt kaffebord dukades, för egenhetens skull, ute under bar himmel, vid kanten af en snödrifva, och här vid kaffekoppen med ott thy åtföljande litet, litet glas kognak, tänkte vi på den lust och glädje, som denna dag — Midsommarsafton — enligt gammal håfd herrskade i vårt aflägsna fädernesland. Midtibland snödrifvorna och mellan de kala sjellarne uppfriskades vi vid tanken på midsommarssol och midsommarsblommor i det sjerran Norden. Snart gick solen ned bakom närmaste fjell, för att dock ännu länge belysa den höga spetsen al Finsteraarhorn i vårt grannskap. Men en kall alpvind började draga fram ötver den ensliga nejden och manade oss att söka nattens iden. Vi begåfvo oss till de med dubbelsiltar försedda sängarne för att redan kl. 4 följande morgon vara på vandring till Rhonegletschern. På slaget kl. 4 följande morgon, stod gubben Schildt vid vår säng, med det vänliga men bestämda utropet: Stig upp go Herrar, kl. har redan slagit 4. Utan betänkande gjorde vi vår tarfliga toilett och inom några minuter hade vi intagit vårt kaffe och voro med våra alpstafvar i händerna färdiga till vandring. Marken hade under natten temligen härdt tillfruset. En kall morgonvind blåste oss tillmötes ifrån alpernas snömassor. Den tidiga solen lyste med ett vänligt sken öfver deras toppar. De uti fjellarnes starka slagskugga liggande dalsänkningarne och bråddjupen började småningom ljusna till dag. Allt var så högtidligt stilla och tyst. Intet ljud, hvarken från när eller fjerran. Man skulle kunnat höra sitt eget hjerta slå. Nu började vi åter att stiga uppåt. Det gick trögt några hundratals steg. Sedan lemmarne, stela efter gårdagens vandring, blifvit uppmjukade, gick det bättre. Solen steg och vi likaså. Det var friskt och uppmuntrande att njuta den tidiga morgonluften. Den syllde lungorna såsom med en lifsbalsam. Sedan vi vandrat uppåt något tusen fot, kommo vi till en högslätt, nästan helt betäckt af snöfält. Emellan desamma ligger dödssjön, ett hemskt vatten omgifvet af en sådan natur. Sitt namn har den af den anledning, att schweizarne under revolutionskriget dretvo en hop fransmän, som sökte framtränga på deras väg, ner i dess djup. Ännu lärer man stuudom vid dess stränder finna spridda menniskoben. Förbi det dystra vattnet, som nu var helt tilltruset, skyndade vi framåt, och voro efter en timmas vandring vid målet för vår färd, gletchern, utur hvilken Rhonefloden födes. För den, som ej utur naturens synpunkt betraktar dessa märkvärdiga senomener, som