Göteborgsposten – 14 augusti 1863, sida 1

— — — gubben Schildt ej obetydligt af det arvode, han betingat sig af oss. IIaslidalen genomlöper under utsträckningen af 8 till 10 timmars väg hela länders vexling, ifrån den vackraste natur till den oskönaste, ifrån det täckaste behag till den rysligaste vildhet. I dess nordligaste del frodades sfruktträden och sädesfälten uti solens blidaste sken, och vackra kreaturshjordar betade sörnöjda i det ymniga gräset. Det var som om man sett ett vackert svenskt sommarlandskap, af det slag, som fröjdar hjerta och sinne och fyller oss med kärlek till ett land, hvilket ej nedtynges genom öfvermåttet af sina håfvor, utan uppkallar till friska mödor och raskt arbete, svalkande med sin skugga och med sina vågor, lifvande med den friska luften bland skyarne och sjellen. Men det finnes i denna del af Hasli också trakter af en öfverraskande skönhet, ej af det stora, men fastmer af det angenämt tilltalande slaget. Sådana punkter äro Giesbach och Imhof, isynnerhet det senare, som utgör en idyll af det finaste behag, och som en gång sedt aldrig kan förgätas, allraminst af en svensk, hvilken lärt sig värdera just sådana taflor, hvilka återföra i hans erinring det vackraste och bästa, hvarpå hans eget fädernesland bjuder. Haslidalen, som ända hitintills utsträckt sig till omkring en svensk fjerdingsvägs bredd, sluter sig straxt söder om Imhof starkt tillsamman, så att den på många ställen lemnar blott ett trångt genomlopp för den häftigt framrusande Aar-floden. Också börjar vägen, som några timmar kunnat befaras med åkdon, men nu öfvergår till en trång gängstig, att oupphörligen stiga uppåt, hvilken höjning är så plötslig, att vandraren inom en timma befinner sig inom den dystra barrskogsregionen. I och med detsamma tillväxer dalens vilda karakter mer och mer. Alperna höja sig i allt större och hemskare former och stiga med tusen fots höga hjessor till höger och venster öfver vandrarens hufvud, bildande bråddjup här och der, genom hvilka vilda bäckar störta fram, nyfödda utur de smältande snömassorna. Nu börjar en vandring, som ej är bland de beqvämaste. Än måste man tränga framåt öfver stalper af nedrasade berg; än ofver högar af grus, nedvräkta af lavinerna i oberäkneliga massor ; än måste man halft krypa, halft gå utefter de trånga gångstigar, som äro uthuggna i sjelfva bergen, och der ett snafvande steg eller ett anfall af svindel skulle sätta en gräns för all vidare jordisk vandring. Under allt detta dånar Aar med sina alltjemt fortgående katarakter i djupet, stundom stänkande sitt skum i dagen, stundom dold af vilda bergmassor, som hänga utötver dess sidor, och af träd, hvilka stå likasom lyssnande till denna naturens underbara, vilda jättelek. Det biifver vandraren underligt till mods, såsom det måste blifva, dä vi stå inför det öfverväldigande stora i naturen. Vi känna oss små och beklämda; det kännes, som fattades oss luft och ljus och frihet. — Men vi skrida alltjemt uppåt, framåt; — fram måste vi, huru gehenna-aktig dalen än ligger framför oss och huru oöfverstigliga alperna än synas oss. Snart äro vi så högt uppe, att sjelfva barrträden ej vilja följa oss längre. Här erbjuder sig taflor af naturens största armod. Inga träd, inga buskar, ej ens det sparsamma gräset, som hittills, dock tarfligt, prydt vår väg. Endast de mörka granitklipporna, som i dystert majestät höja sig mot det blå himlahvaltvet; endast Aar, som dånar med fradgande vågor i djupet, endast snötält, som blitva allt vidsträcktare och djupare, och snart betäcka den smala gångstig, på hvilken vi leta oss fram. Dock är ej ännu allt lif utdödt. Snösparfven qvittrar sin sorg