Göteborgsposten – 11 augusti 1863, sida 1

ländning, som ej haft någon lärare, är ofta sicke desto mindre mycket distingerad, ty hans boning är ett slags alltid öppen skola, der, genom sammanträllande med väl uppfostrade menniskor, on stor intellektuel och tillochmed j litterär rörelse råder. . Det är ej troligt, att Jesus kände grekiskan, hvilket språk nästan uteslutande brukades af de klasser, som deltogo i styrelsen och i de af hedningar bebodda städer, såsom Gesarea. Jesu eget språk var den syriska dialekten, blandad med hebreiska, som man då talade i Palestina. Läsningen af Gamla Testamentets böcker gjorde på honom djupt intryck. De heliga böckernas Canon utgjordes af tvenne hufvuddelar, Lagen, d. v. s. Pentateuchen, och Profeterna, sådana vi ännu ega dem. Dessa böcker voro föremål för en stor allegorisk exeges, motsvarande tidens förheppningar. Lagen var ett outtömligt ämne för hårfina uttolkningar. Nästan alla de mysteriösa teckningarne i dessa böcker hänfördes till Messias, och man sökte deri företrädesvis typen af den, som skulle förverkliga nationens förväntan. Jesus delade denna smak för allegoriska uttydningar. Lagen hade för honom intet behag, men den religiösa poesien i psalmerna öfverensstämde förträffligt med hans lyriska själ; den förblel hans själs lifsnäring. Läsningen af Daniels Bok frapperade Jesus. Dess förf, en verklig skapare af historiens fllosofi, hade för första gången vågat i händelsernas gång och väldenas följd se en t funktion, underordnad judiska tolkets öde. Jesus blef tidigt genomträngd af dessa höga förhoppningar. Hr Renan slutar af hvarje drag i hans mest autentiska tal, att han ej hade någon den synes honom ännu delad i konungariken, na naturlagarnes oföränderlighet, hvilken ide somintetgjorde tron på underverken. Judarne kännedom om verldens allmänna ställning. Jorsom föra krig mot hvarandra; han tyckes vara okunnig om den romerska sredenoch det nya samfundstillstånd som utmärkte hans sekel. Han har ej någon noggrann föreställning om den romerska makten; blott namnet Cesar har nått honom. Han kände ej heller den nya, ur de grekiska skolorna utgångna ideen om de allmän hade kanske aldrig förr haft ett sådant begär eftter underverk. Jesus skiljde sig i detta afseende ej från sina landsmän. Han trodde på djefvulen, som han ansåg för ett slags ond ande, och han inbillade sig, liksom alla andra, att nervsjukdomarne voro verkningar af onda andar, som bemäktigade sig den sjuke. Men hos honom ledde denna tro till en djup föreställning om menniskans förtroliga forbindelse med Gud och till ett öfverdrifvet förtroende till menniskans makt — sköna irringar som utgjorde principen för hans styrka, ty om de än gifva honom fel i läkarens och kemistens ögon, gåtvo de honom dock på hans tid en I styrka, som ingen före eller efter honom egt. Kapitlet IV: Den idordning, hvari Jesus utvecklade sig:. Förf. lemnar, liksom i första kapitlet, åter en teckning af den brännande atmosfer, som vid denna tid upprörde Palestina. Det politiska förtrycket alstrade en feberaktig tro på gudomliga löften om en gränslös framtid för ollket, för ÅGuds folk. Af denna tro tramgick återuppståndelsen, likväl alldeles skiljd från tron på själens odödlighet. Härmed åter förenade sig tron på Messias och alltings snara erhållande at ett förnyadt skick. Omsom gällde återuppståndelsen för alla, ömsom blott för de goda; ibland tänkte man sig en ny jord och ett nytt Jerusalem, ibland åter väntade man verldens snara förstöring.; Jesus kastade sig genast in i denna feber. Han fästade aldrig någon vigt vid sin tids politiska händelser; han var sunnolikt föga bekant med dem. Han såg troligen Judas Galileerns misslyckade resningsförsök — börjadt med anledning af den förhatade skattens utkräfvande af romrarne, men snart omfattande principen: ingen får kallas herre utan Gud — och drömde sig ett annat rike och en annan frihet. Hr Renan hänvisar på Galileens herrliga natur, som stämde själen till mjukhet. Intrycket af denna på Jesus anser han hafva verkat, att -hela historien om kristendomens födelse blifvit en behaglig pastoral. Jesus lefde och tillväxte i denna angenäma omgifning. Redan ifrån sin barndom gjorde han nästan årligen en resa till Jerusalem för pasksesterna. Pilgrimssärden var för judarne i landsorten en behaglig högtid. En mängd psalmer egnades åt besjungandet af lyckan på resan så der i familj, under flera dagar, om våren, öfver kullar och dalar; alla hafvande i perspektiv Jerusalems glans, hvimlet i templets förgård, I glädjen för bröder att få vara tillsammans. — Dessa resor, under hvilka den församlade nationen inom sig yppade sina tankar och som nästan alltid voro härder för stor agitation, satte Jesus i beröring med sitt folks tlanda och ingåfvo honom säkerligen redan en liflig Jantipati för felen hos judaismenszofficielarepresentanter. f Man förmenar, att ödemarkea tidigt varit för honom sen andra skola och att han länge uppehållit sig der. Men den Gud han der fann var ej hans. Det var vå sin höid Jobs Gud. sträng och få rande.