Göteborgsposten – 10 augusti 1863, sida 2

Hlel I kIIOTSdagS eller III0I10II00DHCLS SUL prestvigd i Jakobs kyrka af erkebiskopen. rån Utlandet. Den ryska regeringstidningen Journal de S:t Petersbourg meddelar återigen i polska frågan en depesch från furst Gortschakoff till ryske gesandten i Paris, baron Budberg, såsom svar å ett den franske utrikesministern Drouyn de Lhuys inför Budberg gjorda bedömande al det ryska svaret af d. 13 juli. I nämnda depesch heter det: De sex punkterna kunna först efter ordningens återupprättande erhålla en praktisk lösning. Vi tro, att den franska regeringen beklagar den omhandlade permanenta revolutionära sammansvärjningen i utlandet, men det förblir dock en sanning, att Paris är sjelfva hufvudnästet för den polska agitationen. Rebellerna måste nedlägga vapnen, annars skulle regeringen moraliskt abdikera. En konferens mellan delningsmakterna, hvilken är dikterad af den princip, som legat till grund för 1815 års fördrag, anser Ryssland fortfarande skola utgöra basis för den diplomatiska verksamheten. Hr Drouyn de Lhuys åsigt stärker oss i vår öfvertygelse om, att den polska frågan ledt till förvecklingar uteslutande derigenom, att den är ställd på ett oriktigt sätt och att kabinetterna förut varit deri inblandade, Vär depesch af d. 13:de var hvarken ironisk oller utmanande, utan uttryckte vår kränkta värdighet. Vi måste fästa afseende vid nationalkänslan, som vi nu söka att lugna. Vår uppgift i detta fall skall bli svår, om Frankrike misskänner hvad den med traditionen och statssamlifvet ingrodda folkkänslan bjuder oss. Ryssland står således sast vid hvad det sagt. Makternas diplomati har lidit ett skam ligt nederlag. Hvarföre nu bråka med diskussion om identiska noter, separata noter med identisk konklussion, kollektiv note och allt hvad de heta dessa noter, hvilka de stora maktvirtuoserna i den europeiska konserten älska att anse som fulltonigt uttryckande fredens dithyramb. IIär kan numera ej gerna bli frågan om annat, än afsändandet af ett ultimatum, såframt Rysslands örn verkligen skall stäckas och Polen räddas — såframt äfven makterna ega, liksom Ryssland enligt hr Gortschakoffs utsago, någon aktning för sin egen värdighet, utan att nämna folkkänslan. — Ett krattigt steg af Frankrike skulle snart sälla Europa intill det — och England, det stolta Albion, frihetens hjelmbeprydda Pallas, må sitta i vassen och skära pipor, tills dess folk inser sin nesa och tvingar sina hrr ministrar att följa, ätven de, folkrättens och moralens bud. Emellertid råder i närvarande stund den största förbistring inom den politiska verlden. Man vet hvarken ut eller in — men bedraga ej tecknen, stå vi vid randen af de vigtigaste händelser, ty nu måste beslut fattas: Polens befrielse eller undergång, Eropas upprättelse för förgånget fel eller Europas eviga nesa, vår verldsdels frid för kommande tider eller dess snara nya upprörelse af anarki och gräsligheter. Ryssland sjelft har länge insett detta. Det måste kriget, om Polen skall bli fritt, i den mening polackarne nu sjelfva vilja. Det har begagnat sig al sin klarare blick i händelserna — men makterna kunna dock snart, om de vilja, göra upp saken, ty Ryssland eger ej mera sin förra makt. Ett nytt bevis på Rysslands stämning i detta sall lemnar åter en petersburgertidning, som säger: Om de trenne makterna fortfarande vilja stå fast vid sin illasinnade inblandning i Polens angelägenher, skola de bli ansvariga för det de ej lemnat denna någon annan utgång än kriget. Ryska regeringen hugad att göra Polen alla eftergifter i den liberala och autonoma riktningen, men med vilkor att Polen vet, det dessa medgifvanden komma från kejsarens initiativ och att det afstår från hvarje anspråk på de vestliga provinserna. Polackarne skola ingenting erhålla så länge de främmande makterna påstå sig ha rätt till inblandning i våra (!) angelägenheter. Hvarje ryss skälfver af harm och vrede vid blotta tanken på en främmande inblandning, som kränker och djupt sårar vår nationala värdighet. För att tillbakavisa dessa anspråk, skall vår regering icke rygga för någon uppoffring och icke låta hejda sig af något hinder. Invaliden dementerar derefter fullkomligt det af några officiösa blad utspridda ryktet, att furst Gortschakoff, vid åsynen af det dåliga intryck hans svar frambragt, skulle ha samtyckt till att mildra sina stolta förklaringar och visa sig hugad att ingå på den af de trenne makterna föreslagna konterensen. Bladet säger: Ryssland skall aldrig samtycka till någon kombination, som kan gifva vestmakterna någon rättighet till inblandning i en angelägenhet, som angår Rysslands inre förvaltning (sic). Vi veta att förnämsta orsaken till de upproriskas ihållighet, hvilken för många år ruinerat landet, finnes i deras hopp om att bli understödda af makterna. Om så ej vore, skulle vi för längesedan undertryckt upproret. Det är naturligt, att de främmande makternas inblandning i polska frågan skapar ett farligt procedensfall, ty det öppnar för Europa en utsigt att ständigt inblanda sig i Polens angelägenheter. Klokheten bjuder derföre, att vår regering med största kraft tillbakavisar makternas språk, hvilka a vår heder och äro olyckliga för 2 4