Göteborgsposten – 10 augusti 1863, sida 1

på den hos en och annan pedagog förekom mande passionen för stryksystemets extravaganser. En vigtig pedagogisk fråga är naturligt vis den om öfveransträngningens tillvaro, och, i händelse den existerar, om de medel, som böra tillgripas för dess afhjelpande. Vid lärare mötet härstädes tycktes den åsigt vara förherrskande att den antingen icke alls existerar eller ock att klagomålen deröfver äro mycket öfverdrifna. Vi sluta oss till denna åsigt och befara — nej, vi hoppas, att det myckna talet om den kropp och själ angripande öfveransträngningen är icke i de flesta sallen blott en förevändning för illa motiverade attacker mot de klassiska språkens, filosofiens och dogmatikens studium i skolan. Det bör neml. ej förbises, att äfven om en annan i intellektnelt hänseende svagt utrustad eller sjuklig skolyngling skulle ha svårt att följa med i kamraternas lexlag och till och med lida af sina ansträngningar att hinna med de andra, så kan detta ej rättvisligen läggas skolan till last. Undervisningen och kunskapsämnena böra vara beräknade hvarken för den mest eller minst begåtvade och arbetsförmögne ynglingen, utan för det stora flertalet af skolungdomen. Är det så, att denna öfverhufvudtaget kan genomgå föresatta pensa inom bestämd tid utan att arbetet utöfvar något menligt inflytande på dess kroppseller själskrafter, så torde ej något skäl vara att klaga och begära minskning i undervisningsämnenas antal för deras skull, hvilkas intelligens och arbetskraft ej motsvara de anspråk, som derpå göras. Hvad vore orimligare än att göra skolbildningen mindre rik och omfattande blott derföre att en lyckligtvis mycket ringa minoritet af svaga hufvuden bland den uppväxande ungdomen sedan skulle kunna beqvämligen deltaga deri. I nationens, i vetenskapens, i den allmänna bildningens intresse borde det allvarligaste motstånd göras emot dylika vandaliska ideer. Må de svagare förmågorna gå en annan väg och bereda sig för ett vite genus, som öfverensstämmer med deras natur om ock ej med deras eller deras föräldrars fåsänga. istället för att draga den offentliga undervisningen ned till sin nivå. Men, invänder man, det är ej bevisadt att endast en ringa minoritet af skolynglingarne öfveranstränges. Det är möjligt, men motsatsen är icke heller bevisad. Må de, som vilja stympa den svenska skolbildningen på grund af den så högljudt öfverklagade öfveransträngningen, bevisa att ett storre antal skolynglingar lida deraf ifall de kunna. Men så länge detta ej är ådagalagdt, torde deras opposition mot det s. k. mångläseriet kunna anses föga behjertansvärdt. —