Göteborgsposten – 7 augusti 1863, sida 1

diBiii)s AA II. Första kapitlet af kenans egentliga berättelse om Jesu lefnad har till rubrik de vigtiga orden: Jesu plats inom verldshistorien. Efter att hafva visat, hvilken framstående plats de semitiska ankons religion inner hade framför öfriga asiatiska folkslags, i det de omfattade monoteismen och dermed kullkastade afguderiet, fäster fört. särskild vigt vid att judarne, ända tills deras politiska olyckor började, visserligen ansett sin kult vara den bästa, men likväl ej ansett religionen om den sanne Guden vara skapad endast för dem. Men en pietistisk anda utvecklade sig, judaismen blef den sanna religionen på ett absolut sätt, det blef en from gerning att ditföra så många som måjligt — tills slutligen folkets ledare sökte inplanta den tanken, att dygden består i ett fanatiskt fasthållande vid vissa religiösa institutioner. Antiochus Epifanes förföljelser gjorde af denna tanke en passion, man började öfverlemna sig åt visioner och drömmar. Den första apokalypsen, Daniels Bok:, syntes. Denna gaf ett sista uttryck åt förhoppningarne om en Messias. Han skulle ej mera vara en jordisk konung efter Davids och Salomos mönster, han skulle vara en menniskones son, kommande från himlen, en öfvernaturlig varelse i menniskogestalt, som skulle döma menniskorna och råda i guldåldern. De sista Asmoneernas och Herodes regeringar drefvo exaltationen till sin höjd. Under dem egde en oafbruten följd af religiösa rörelser rum. Alltsom makten sekulariserades och kom i otrogna händer, lefde judiska folket allt mindre och mindre för jorden. Ileliga personer svärmade kring templet, fastande och bedjande, att Gud ej skulie låta dem gå hädan, förrän de sett Israels hopp uppfyldt. Man anar ankomsten af någonting stort, okändt. Denna förvirrade blandning at klara tankar och drömmar, denna vexling af missräkningar och förhoppningar, men denna af en förhatlig verklighet ständigt undertryckta väntan funno slutligen sin tolk i den ojemförliga menniska, åt hvilken verldens samvete gifvit namnet Guds Son, och detta med rätta, alldenstund han låtit religionen taga ett steg, hvarmed intet annat kan och troligen aldrig skall kunna jemföras.