Göteborgsposten – 5 augusti 1863, sida 1

bland en miingd vårdslösade grafrar i ett stycke jord, som stöter till Pere la Chaise, och Richard Thornton beställde ett simpelt kors af stenhuggarne, som bodde i grannskapet af kyrkogården. Så sof Georg Vane sin sista sömn fjerran från de ryska furstarnes höga monumenter, fjerran från Abelard och Heloisa och alla de marmorkavell, i hvilka de ömma esterlefvande bedja för de älskade dödas själar; han sof i ett ödsligt och ovigdt jordstycke, der de aflidnes ben fingo hvila blott under ett bestämdt antal år för att sedan lemna rum åt nykomna lik. Han hade troligen begrafvits som en okänd sjelfmördare, om icke händelsevis Richard Thernton kommit till la Morgue och igenkänt Eleanors far i det okända lik, som nyss förts till den dystra byggnaden; ty vid dödstillfället hade han inga papper på sig, som kunde gifva någon upplysning om hvem han var. Morgonen efter den stilla septembereftermiddagen, då Eleanor Vane fått veta hur det förhöll sig med hennes fars död, talade signora Picirillo för första gången allvarsamt med henne om framtiden. Under den första stora smärtans qval hade Eleanor Vane hvarken tänkt på den värnlösa belägenhet, hvari hon befann sig, eller på de uppoffringar, signoran och Richard Thornton gjort för henne. Hon kom aldrig att tänka på att de begge uppchöllo sig i Paris endast för hennes skull; hon visste blott att de voro der och att hon såg dem dagligen och att, huru goda och hjertliga de än voro, anblicken af dem liksom af allt annat i verlden plågade och tröttade henne. Hon hade varit märkvärdigt stilla sedan hon fått reda på hemligheten. Efter det första utbrottet af lidelsefull