Göteborgsposten – 3 augusti 1863, sida 1

get på sin post i sjukrummet och blott då och då, när Eleanor sof, smög ned att sköta rörelsen. När dekorationsmålaren kom för sista gången, var klockan öfver elfva. Eleanor hade blifvit sämre i den mån som aftonen framskred, och nu hade febern och oron stigit till förfärlig höjd. Hon ville stiga upp, kläda på sig och gå till sin far. Om han var sjuk, hvarför höllo de då honom aflägsnad från honom? hvarför läto de icke henne komma till honom? Derpå reste hon sig plötsligt upp från kudden och ropade vildt, att man bedrog henne och att hennes far var död. Men hjelp och tröst voro nära. När Richard kom, kom han icke ensam. Han hade med sig en gammal gråhårig qvinna i gamla svarta kläder. När detta fruntimmer syntes på tröskeln till den dunkelt upplysta sängkammaren, sprang Eleanor plötsligt upy i sängen och sträckte ut armarne med ett vildt rop af förvåning och förtjusning. — Signoran! utropade hon, den kära goda signoran. Fruntimret tog af sig hatten, och derpå gick hon till sängen och satte sig på madrasskanten, läggande Eleanors ljuslockiga hufvud mot sitt bröst och strykande de hop: trasslade lockarne med outsäglig ömhet. — Mitt stackars barn, mumlade hon den ena gånger efter den andra. Mitt stackars, stackars barn. — Min kära signora, ropade Eleanor undrande, hu kommer det sig att ni är här? Hvarför har icke Richarc talt om för mig att ni var i Paris.