Göteborgsposten – 3 augusti 1863, sida 1

nvar känner sig förargad, och reserenten icke minst, att ha låtit så der dupera sig. Då vi kommo till kyrkan, var gudstjenston nästan slut. Tack vare mitt passe-partout fick jag dock en god plats. Med ett drömmundo uttryck öfver det vackra manliga ansigtet sitter kungen ej tio steg ifrån mig. Hans blick hvilar på den af altartaflorna som föreställer himmelsfärden. Man kan omöjligen se denna, utan att tänka på målet här och målet der. Jag vet ej hvarföre, men Göthes ÅMehr Licht! Mehr Licht! och Elie mantel äro tankar, som alltid tränga sig på mig vid betraktande af den vackra taflan, Kanske rör sig inom den höga kungliga pannan tanken på den stund, då äfven han måste fälla sin egen purpur för konungarnes konung, ty ansigtet får plötsligt ett uttryck af andakt, at ödmjukhet skulle jag så gerna vilja säga, ty först i den mån som menniskan förstår anden i detta ord, blir hon verkligen stor. Man sjunger nu på utgångsversen, och jag kan tydligt urskilja konungens vackra basröst från de öfrigas. Den kyrkliga akten är nu öfver och man lemnar kyrkan. Gerna skulle jag velat ha sagt er något om våra vackra altartaflor, men tiden tillåter det knappt. Utom den nyssnämnda, föreställa de nattvarden, korsfästelsen samt hur Jesus vilsignar barnen, de två sista af hr Brusewitz. Nattvarden och himmelsfärden taflorna äro perspektivmålningar med de ypperligaste ljuseskeckter. Figurernas ställningarvid himmelsfärden äro oåtverträffliga. På nära håll förlora dock ansigtena i vårt tycke något. I korsfästelsen åter är det dessa som skola studeras. Hvarje ansigte är ett hjertas historia. IIufvudsiguren bättre än hos de fle ste. Konstnären har ej neddragit ämnet, som mången annan före honom. Det är den lidande ideal-menniskan man ser framför sig. Be lysningen äfven här god, särdeles god, ty den låter hufvudfiguren framstå, utan att bortskymma någon af de andra. Vid betraktandet af den motsatta taflan tycker man sig tydligt höra den store barnavännen säga: Läter barnen komma till mig! Förmenen dem det icke! Idealiskt vackra qvinnoansigten, ijufliga barnleenden, palmdoft solljus — se der, hvad denna tafla har att bjuda på! Hufvudfiguren behagar oss minst när. Måhända bidrager den fula drägten till det mindre förmånliga intrycket. Detta i få ord. Detta ämne fordrade ett bref för sig. Utkomna från kyrkan begifva vi oss till tekniska skolan, der en splendid dejeuner gifves, ty, som ni vet, tout se fait en dinant dans le siecle, ou nous sommes, och gumman Minerva har noles volens måst öppna sina portar för idrotter af andra slag. Den stora rymliga våningen apterar sig dock törträtfligt for ätven sitt tillsalliga ändamål. I det största rummet är midt på ena långväggen konungens namnchiffer anbragdt, omgitvet af svenska fanor och mindre skoldal med ett O. på den till höger och ett A. på den till venster. Midt emot detta synes riksvapnet, äfven omgilvet at fanor, och på eu litet afständ från detta tvenne sköldar mec A. v. h., C. A., initialerna till Adolf von Kosen och Claes Adelsköld, de smalspåriga bu nornas förkämpar i vårt land. I ett at hörnena synes ett lokomotiv och i det motsatt. N. E., såsom ett erkännande al att Nils Eric son måste anses som Sveriges Fulton. — Ot ver sonddörrarne prunka Elfbergs läns och Borås stads vapen. Då vi kommo hit rådde redan den muntraste sinnesstämning. IlIvart man sågl märkte man en persvaderande värd som i sitt anletes svett fullgjorde sina skyldigheter. Hjertligheten är dock vid sådana