Göteborgsposten – 28 juli 1863, sida 1

och som var välkommet i enlighet med ordspråket: bättre sent än aldrig. Secundo beslöts, att majestätet sjolf ehalle göra en tendensutflygt till Finland, ehuru statsgöromål och politiska bestyr af kinkigaste slag så upptaga högstdensammes tid, att han ej hinner att följa sin gemål något längre stycke på vägen till Krim, der hon ämnar söka bot för krämpor nästan lika betänkliga som de, af hvilka ryska riket lider. Naturligtvis göra våra finska bröder och systrar allt för att mottaga sin suverän på konvenablaste sätt, ty dels har den något tynande löyauteen, eller, om jag får så uttrycka mig, imperialismen i Finland lifvats genom landtdagskallelsens utfärdande, dels är också alltid en, snart sagdt, enväldig herrskares besök egnadt att försätta både auktoriteter och publik i en viss utomordentlig stämning samt gifva sjeskande lycksökare och beställsamma hvardagsmenniskor tillsälle att visa sig på styfva linan och uppfånga någon stråle från den kejserliga eller kungliga nådens sol. Finska tidningar berätta att äfven de mest barocka förslager till cza rens feterande gjorts i den för detta ändamål bildade komitän. Hvem vet om ej någon arrangör framkommit med något projekt beslägtadt med borgmästarns i fru Lenngrens qvicka poem Areporten originella tillämpning af den vidtbereste mäster Smitts ide? En galge fungerande som äreport! Sannerligen vore ett sådant arrangemang en djerf, men i sig sjelf pikant och träffande illustration af tidsförhållandena. Lyckan har i Nordamerika gjort ett snabbt högerom och vänder nu ryggen mot sina forna guldgossar, Söderns slafegare, och småler förtjusande mot yankeerna i norr. Den oörvervinnerlige Lee är öfvervunnen af en novus homo, som ej hade några anspråk på kommandostafven, men som, då han fick den, förde den som en hel karl. Man säger, att det aldrig var Lees plan att eröfra Washington och Baltimore, att invasionen blott var en storartad razzia, det är på god svenska ett röfvartåg, men i sådant fall måste det erkännas att de röfvade lifsmedlen och varorna blifvit dyrt betalta. Kejsar Napoleon torde nu uppskjuta erkännandet af sydstaterna, helst som det förljudes att dessa sjelfva göra fredsförslag i Washington. Kanske skall också i sjelfva verket denna unionens seger bana väg för freden och påskynda en önsklig lösning af den stora humanitetsfråga, som vållat brytningen mellan Nord och Söder. Att man i Södern skall, efter Lees nederlag och Vicksburgs tall bibehålla den gamla stormodigheten och stortaligheten, är väl knappt att antaga. Det ostyriga grekiska folket har fått en dugtig skrapa af sina förmyndare eller, rättare sagdt af förmyndarnes representanter. Det var minsann ord och inga visor. De stackars hellenerna fingo veta hvad olater de hade, om de icke visste det förut, och de fingo till slut det beskedet, att om de en enda gång till började att slåss inbördes, så skulle skyddsmakternas hrr sändebud packa in sina mobilier och resa ifrån det oresonliga folk, som gjort sig oförtjent af vidare protektion. De stackars grekerna måste hålla till godo med lexan — tiga och smälta! Nationalförsamlingen lofvar att göra hvad den kan för ordningens upprätthållande, men det är icke mycket just. Om än de nästan oberoende truppafdelningarna lemna Athen i ro, så går det icke just så fredligt till på andra håll. Plundring och strid omtalas från nästan alla landsändar, och nationalförsamlingen kan icke göra annat än sucka öfver den rådande förbistringen och skrifva entusiastiska bref till lille kung Georgios med anhållan att han måtte komma med det snaraste för att hålla sitt trogna folk i