Göteborgsposten – 27 juli 1863, sida 1

9; ville man derföre taga en vy af staden dessförinnan, så måste man ej drömma för länge om de täcka Helsingborgskorna. Timvisaren i stadens rådstugu-ur hade sålunda ej ringaste aning om sjutalet förrän Er korrespondet var på benen, för att närmare taga staden i skärskådande. Allmogen från de kringliggande trakterna hade redan i stort antal infunnit sig, samtliga åkande på med två hästar förspända åkdon. (Referenten har ej ännu härstädes sett ett enda enbetsåkdon), och dertill efter de förträffligaste hästar, feta och lifliga till den grad, att Göteborgs åkarelag, för att icke nämna droskbolagen, skulle slicka sig om munnen, om dylika utrangerades från artilleriet. Staden genomströtvades och en liten efterskörd fanns äfven att inhösta. Sålunda såg man vid dagens sken ofvan en balkon svaja den polska hvita örnen i sitt blodfält bredvid det befriade Italiens trikolor. IUIvilka önskningar och hvilken ironi! Balkongen disponerades af den kände handl. Hedström, en af det liberala partiets i Helsingborg stöttepinnar. Vidare såg man från ett högt magasin nedhänga en ofantlig vimpel med inskriften , Therpsichore. Er referent trodde först att någon extra dansmästare bodde här, men af en välvillig person fick han den förvånande underrättelsen, att en af stadens heligaste, män, en sann och god s. k. ,läsare hade utstuckit vimpeln, dervid han, som jag förmodar, mindre tänkt på inskriptionen (troligen ett minne från något skepp, som dansat all verldens väg), än på den ypperliga effekt en cirka 20 alnars vimpel borde göra. En tillfällig egendomlighet bemärkte man äfven, hvad flaggningen angick, i hamnen, hvarest bland andra fartyg låg en engelsman med namnet Hawk. Bland de flaggor, som han hissat, såg man nemligen å lockmastens topp en stor blå standart, å hvilken i hvita siffror lästes 1709. Med detta olycksaliga åratal (förmodligen fartygets nummer i registret) såg det ut som han velat vid konungens återkomst påminna honom om slaget vid Pultawa. Folkhvimlet ökar sig så småningom. Man får på gatorna nästan tränga sig fram mellan feta, vördiga skånska matronor, utstyrda i sina egendomliga hucklen, knubbiga grebbor, saftiga bondgubbar, lugna som deras egna vagnar, och brunstekta, lifliga pojkar med långa hvita luggar. Genom denna röra af folk söker sig då och då ett spann, dragande äkta skånskt fullblod af adel, sin väg. Af detta species hominis finnes här naturligtvis, vid ett kungabesök, en uppsjö af båda könen. Det lider mot 9-tiden. Folkströmmen böljar mot diskussionssalen. Vi stiga upp och finna bekräftad den förut uttalade farhågan, att salen ej skulle rymma medlemmarne. De stå redan som packade sillar och ändock äro de angränsande rummen fyllda. Sorlet af de samspråkande tystnar plötsligen: Kungen och hans bröder med svit, hvilka under det en musik-kår spelat en marsch, stigit upp för trapporna, inträda i salen, mottages af bestyrelsen samt intaga sina platser. Ordförandens klubba faller och helsningstalet, väl instuderadt, går af stapeln. Ryttmästaren Tornerhjelm erinrar derom, huru herrskaren öfver en tredjedel at verldens befolkning (solens hr broder och månans kusin) årligen på en gitven dag i det samlade folkets närvaro sjelf lägger handen vid plogen för att nedkalla välsignelsen öfver det vigtiga jordbruket. Talaren ser häruti ett tecken af jordbrukets stora betydelse och får deraf en lämplig öfvergång för att orda om vår konungs nitälskan för landets modernäring, ej minst uttryckt genom det närvarande besöket, hvarföre han å mötets vägnar med den gladaste och tillgifnaste känsla af underdånighet helsar såväl H. M:t som hans bröder välkomna. Derefter kommer ordningen till mötesdeltagarne. Först helsades de danska bröderna hjertligt välkomna till detta möte, der de för första gången blifvit af Skåne inbjudna att täfla i fredliga idrotter. Alltför länge hade naboländerna med blod färgat sina stränder; äfven nu bjudas de till strid, men en strid på kulturens fält. Att dessa strider skola utveckla sig under vänskap och förtroende, derom vore talaren öfvertygad. Deltagarne från rikets öfriga provinser helsades derefter, hvarvid talaren sökte utplåna provinsens råmärken, då vi alla hade det gemensamma målet till sigte, att gagna konung och fosterland och då ett möte för jordens kultur vore ett civilisationens möte. Sedan talaren derefter ursäktat Helsingborgarne för det bristande i arrangementerna, synnerligast hvad utrymmet anginge, en brist, som ej kunnat afhjelpas, förklarade han, med konungens tillstånd Tionde allmänna skånska landtbruksmötet öppnadt. Bland de närvarande bemärkte man en mängd framstående personligheter, såsom länets höfding Troil generalmajaren RilAt hin