Göteborgsposten – 25 juli 1863, sida 1

nar eller nöje, hvarföre han följaktligen borde;! imses fri från sin förbindelse. ! Men på tal om regn och vatten, kommer! nan genom en temligen naturlig iddassociaion till det motsatta elementet: elden, och!1 ör detta ha vi på visst sätt också varit ute imder den förflutna veckan. Det uppenbarade siv visserligen endast i form af ett uppbrändt klädskåp i ett hus i Majorna, men om man ått döma al det kanondunder, trumpetsmattrande och klämtande i kyrktornen hvarmed enna händelse kungjordes för stadens inneånare, och af de tusentals menniskor som ditströmmade (bland hvilka många nödgades lemna den då pågående gudstjensten i kyrkorna), skulle man trott att samtliga Masthuggets brädgårdar stått i ljusan låga. Man torde få hoppas att en tidsenlig reform i letta abderitiska sätt för signalerande af eldsvådor, numera, sedan bestyrelsen af brandväsendet kommit i energiska händer, icke skall länge låta vänta på sig. Vår stad har i veckan haft besök af H. M. konungen, men endast en sransysk visit. II. M:t kom, såg och reste vidare — alldeles som generaldirektörerna då de äro ute på embetsoch inspektionsresor (minus middagen för den vördade chefen). Man hade eljest vid detta kungabesök den för oss ovanliga anblicken af en kungsskjuts, med länets kronofogde i spetsen. H. M:ts resa till Skåne har varit ett verkligt triumståg, med äreportar och blomsterregn, och en hyllning så uppriktig som få monarker rönt och röna; vi skulle just önska att den der herrn varit vittne dertill, som i en petersburgertidning säger all Bernadotteska dynastien ej sitter särdeles fast i Sverige. II. M:t är, som bekant, ingen vän af sjöresor, och minst må man undra derpå i närvarande oroliga tid, då man icke kan veta från hvad håll vinden blåser; men många andra dela denna H. M:ts antipathi för sjön. Så hade t. ex. på ångf. Orions sista resa hit en del af passagerarne vid fartygets ankomst till Warberg varit så tillfullo belåtna med sina erfarenhetsrön om sjö, sjöresa och sjösjuka med hvad dertill hörer, att de föredrogo att stanna qvar sedan de en gång kommit på det torra. Den ogynnsamma väderleken har vidare på sitt skuldregister, att vi i denna vecka gått miste om orkester-konserterna i trädgårdsföreningens park. En dylik konsert var först annonserad i tisdags, derefter till onsdagen, och sedan till nästa vackra afton, men i brist af vacker afton och tillfölje af det ideliga regnandet har konserten helt och hållet gått 1 vatten. Men musik hafva vi dock icke saknat denna vecka, tvärtom, äfven vi hafva nu varit i Arkadien d. v. s. vi ha fått höra de små underbarnen, verldens åttonde underverk, les enfants du violon och hvad de allt kallas, dessa af naturen så rikt utrustade systrar Juliette och Julia Delåpierre. Man intager sin plats på teatern, orkestern spelar ett nummer, ridån går upp, scenen blir för ett ögonblick tom — nyfikenheten är på det högsta spänd. Fonddörrarne slås upp af osynliga händer och in träder en liten täck flickunge med violin under armen. Man hviskar till sin granne: är detta den stora eller den lilla? Är det Juliette eller Julia? Den lilla damen på scenen, som säkerligen är medveten om att allas blickar för närvarande äro riktade på henne, låter sig dock deraf intet bekomma, hon kastar en frimodig blick kring salongen, lyfter sin stråke på det mest tvärsäkra sätt och föredrager sitt nummer. Dundrande applåder följa derpå, hon tramropus en gång, hon framropas ännu en gång, måhända icke minst för att man skall tå tillfälle ännu en gång se det behag hvarmed hon under ideliga nigningar baklänges tillryggalägger vägen mellan rampen och fonddörren. Följer så ett par fyllnadsnummer, och nu är ögonblicket inne då man skall få lösning på gåtan hvem som är den större eller mindre af de båda systrarne. Den lilla Julia, ty hon är verkligen den minsta af de båda små, inträder vid sin systers sida och blotta anblicken härat framkallar en skallande applåd från publiken, ett bevis på att åsynen at de små underbarnen egentligen är det mest elektriserande. — Det är icke meningen att här ingå i något bedömande af de små flickornas spel eller göra några ytterligare tilllägg till de uttryck af förtjusning de öfverallt framkallat, vi vilja blott inregistrera i krönikan, att vår publik i lika hög grad som alla andra städers der de små virtuoserna uppträdt berusades af det ovanliga i denna företeelse. För dem som vilja inhemta något närmare om professor Jules Delepierre och hans barn. påpeka vi en liten broschyr härom som finnes att tillgå i boklådorna. Man har undrat mycket hvarföre småherrskapet endast gaf en enda konsert här i Göteborg, der de dock med fördel kunnat upptunada minct ånnn att nap H3nwtan och daQs8snfom