Göteborgsposten – 24 juli 1863, sida 1

den första lättnaden efter långa timmar af qvalfull ovisshet och pinsam väntan. — O, hur kan pappa behandla mig så? ropade hon snyftande. Hur kan han behandla mig så? Derpå höjde hon hastigt hufvudet, såg på Richard Thornton, med de klara grå ögonen vidgade af en vild förfäran, som förlänade hennes ansigte en egendomlig och dyster skönhet. — Richard! ropade hon; Richard, du tror väl icke att det icke står rätt till — att — att — någon olycka händt min far? Hon afvaktade icke hans svar utan ropade genast liksom med fasa förkastande den förfärliga gissning hennes egna ord inneburo: — Hvad skulle kunna hända honom? han är så frisk, stackars käre pappa. Fast han är gammal är han icke lik en gubbe. Menniskorna i huset vid Rue de lArcheveque ha varit mycket vänliga mot mig; de säga att det är mycket dumt at mig att oroa mig, och de berättade att pappa en gång förra sommaren blef borta hela natten. Han reste till Versailles för att helsa på några vänner, och han återvände först dagen derpå utan att ha sagt ifrån att han ämnade göra så. Jag vet att det är mycket enfaldigt af mig att vara så rädd. Men jag var alltid rädd då vi bodde i Chelsea, när han blef länge ute. Jag brukade inbilla mig alla möjliga saker. Och i natt tänkte jag på alla slags rysliga händelser, och i dag har jag gjort detsamma, tills jag har blifvit nästan från förståndet. (Forts.)