Göteborgsposten – 23 juli 1863, sida 1

På Phoenix visste man af att Richards far vait en gentleman och han sjelf hade ett eget slags stolthet. Han var den ende vid truppen, som hvarken smickrade eller förtalte direktörerna. Timmermännen och gaständarne togo af hatten, när han gick förbi, fastän de voro bättre klädda än han, och de små balletflickorna höllo af honom och kommo till honom för att förtälja honom sina bekymmer, om de grymma direktörerna antecknat deras namn för någon shillingsplikt i en fruktansvärd bok, som låg på bordet i räkenskapsrummet. De gamla skurerskorna vid teatern talade med mr Thornton om sina giktbrutna knäleder och sökte sympati hos honom efter att skurat timtals. Alla funno honom tålig och medlidsam. Man visste att han var god och ömsint, ty hans med blyertspenna tecknade initialer sågos i någon vrå på hvarje subskriptionslista jemte en summa, som var ganska högt tilltagen, om man beräknar hans aflönings belopp. Man visste att han var modig, ty han hade en gång hotat att kasta mr Spavin ut på parterren, då denne herre gjorde några för Richards heder kränkande insinuationer rörande användandet af bladguld på de Förtrollade Grottorna i Azurdjupet. Man visste att han visade den gamla musiklärarinnan, hos hvilken han bodde och till hvars underhåll han bidrog, vördnad och trofast ömhet. Man visste, att när andra gycklade med heliga föremål och utbredde sig i qvickheter och filosoferande öfver höga ämnen, så gick Richard Thornton bort med lugnt allvar, hur munter och vältalig han än varit förut. Man visste allt detta och aktade den unge dekora