Göteborgsposten – 23 juli 1863, sida 1

— ——————5766scnrreäääGwqPvqRnk.sj:o—— för sin praktiska duglighet och för sin affärsskicklighet, hvilkas egenskaper beredt honom ett sörtroendeuppdrag af mera ovanlig beskafsenhet. Ett bolag bildade sig för ett par år sedan i ändamål att på Ladugårdslandet genomspränga ett stort berg för att derigenom åstadkomma förlängningen af en till Ladugårdsgärdet ledande gata. Detta kostsamma företag kan endast återgäldas derigenom att den utsprängda stenen tillgodogöres, och af sådan anledning har bolaget anlagt ett stenhuggeri, som drifves i stor skala och med mycken skicklighet administreras af löjtnant v. Francken. Jag har anfört detta egentligen för att kunna påpeka en ganska betecknande omständighet. Annu för några få tiotal at år tillbaka voro gardesregementenas officerskårer nästan uteslutande af adlig börd. Det ofrälse blodet fick ovilligt insteg der, och med kårernas värdighet voro alla borgerliga sysselsättningar oförenliga. Nu åter väcker det ej ringaste anstöt, att löjtnanten vid Svea garde v. Francken, är dirigenten af det ofvannämnda, visserligen Åborgerliga men särdeles gagnande företaget. En ledamot af riddarhuset, som i ordets sanna bemärkelse står ensam och oöfverträfsad, oh som för sina extravaganser såsom talare och i det enskilda lifvet gjort sig bedröfligt märkvärdig är major Stjernsvärd. I yngre åren tjenade han med utmärkelse i franska armåen och anses ega goda militärstudier. Af naturen utrustad med ett i hög grad obändigt lynne, som lätt uppretas, förlorar han ögonblickligt all besinning, och gör sig då skyldig till utbrott, som ofta äro i hög grad komiska, men stundom så våldsamma, att man då, ursäktande, måste antaga att en eller annan skruf lossnat. Till sist vill jag meddela några upplysningar rörande den nuvarande landtmarskalken, grefve Lagerbjelke. Då han vid riksdagens början mottog det ansvarsfulla kallet att leda adelns öfverläggningar, var han på riddarhuset föga och hos allmänheten alls icke populär. Förhållandet är tvifvelsutan i sistnämnda afseende oförändradt, men på riddarhuset åtnjuter han odelad aktning för den noggrannhet hvarmed han fullgör sina åligganden, och för sin opartiskhet. Hans hållning är ytterst stel, ett drag af leende är sällsynt på hans blekgula ansigte, och hans röst är straf och kall. Med det orubbligaste lugn kan grefve Lagerbjelke oafbrutet sitta 5 å 6 timmar i landtmarskalksstolen såsom vore han der fastspikad, men följande diskussionen med skarp uppmärksamhet, ty ingen framställning, intet yrkande undfaller honom. Icke den minsta rörelse antyder dock otålighet, eller intresse, och då han framställer en proposition, innehåller den hvarken ett ord för mycket eller för litet. Framdeles skall jag äfven lemna en kort öfversigt af de andra ståndens celebrare per soner; men jag vill dock dervid förutsända den uttryckliga erinran, att. mina omdömen rörande dessa grunda sig hufvudsakligen på andras yttranden, likvisst af personer på hvilkas omdömen jag tror att fullt förtroende kan sättas.