Göteborgsposten – 23 juli 1863, sida 1

(Ä Ä — lystna tendenserna hos vår nation, hvilken, upplyst af det framfarna, väl kan önska att stärka sig på laglig väg, för att gifva säkerhet och stadga åt sin fredliga utveckling, men aldrig mera, må vi hoppas det, skall hängifva sig åt utopiska erötringsdrömmar. Vi hafva på sådana förslösat för mycken tid och för goda krafter. Det ligger dock i här ifrågavarande artikel en ny tanke, hvilken måhända skall komma till tals vid den omrevidering af Europas karta, som tyckes skola med nödvändighet framgå af den alltmera stigande förvecklingen. Artikeln lyder sålunda: Europas politiska ställning i hänsyn till den rysk-polska frågan, sysselsätter lifligt sinnena i de trenne Östersjöprovinser, som tillhöra Ryssland, neml. Estland, Liffland och Kurland. Man förutser det nederlag, som skall drabba stormakternas diplomatiska verksamhet, hvilken man endast betraktar såsom det nödvändiga förspelet till en beväpnad intervention. De korrespondenser, vi erhållit derifran, sätta oss i tillfälle att angifva de trenne provinsernas politiska ställning. Man känner i Estland, Liffland och Kurland mycket väl till Rysslands ställning, och man gör sig ej mera några illusioner om stridens utgång. Man vet, att Ryssland med dess förstörda finanser, desorganisationen inom dess arm, ruttenheten inom dess institutioner, med de många elementerna till inre förvirringar, det revolutionära partiets verksamma arbete, missnöjet inom nästan alla samfundsklasserna, med det upproriska Polen; kortligen, med den öfvertygelsen att Europa ej skall lemna partiet innan det erhållit ett definitivt resultat, — man vet, säga vi, att under sådana förhållanden kampen med Ryssland icke skall kunna vara länge, att framgången icke skulle knnna vara tvifvelaktig. Man är beredd att se Ryssland förlora sina polska och svenska besittningar, att se det åter bli en homogen stat, instängd inom gränserna för den gamla monarkien, sådan Peter I förefunnit den vid sitt tillträde till makten. Förutseende detta resultat, som synes dem oundvikligt, fråga Östersjöprovinserna hvad deras öde skall bli. Ryssland tror sig älskadt af innevånarne i dessa provinser och invaggar sig i den illusionen, att de vid tillfälle skola lemna bevis på fullkomlig tillgifvenhet; det stödjer sig på den omständigheten, att några adelsfamiljer från far till son egnat sig åt czarernas tjenst med en utomordentlig ifver derhän, att de blifvit opopulära bland sina medborgare, utan att ha förvärfvat sig ryssarnes aktning. Men utom dessa enstaka familjer, finnes det i hvardera af dessa provinser en stor fraktion af landtadeln, i städerna en talrik bourgeoisie och dessutom bönderna. Dessa trenne klasser, hvilka bilda majoriteten i landet, äro långt ifrån Ryssland tillgifna. De ha redan sedan lång tid tillbaka ej hyst några sympatier för det moskovitiska elementet. I närvarande stund äro de utledsna vid dess välde. Detta missnöje har tillväxt på senare åren; den nya generationen, som gjort tina studier i Tyskland och rest öfver hela Europa, har återvändt hem med seklets upplysta ider: behofvet af liberala institutioner, hat till despotismen, ett djupt förakt för det korruptionssystem, som undergräfver förvaltningen i Ryssland. Deraf har hos denna unga generation följt en ifrig och uppriktig önskan, att få se landets ställning förändras. Det är emellertid icke länge sedan Östersjöprovinserna ej medgåfvo möjligheten att skilja sig från Ryssland. Alltför svaga för att taga initiativet till en bestämd rörelse, inskränkte de sig till förhoppningar på en konstitutionel författning med en fullkomlig administrativ autonomi. Alexander II:s tillträde till regeringen hade helsats med entusiasm. Man hoppades slutligen få en liberal regering; man väntade sig skola erhålla de önskade reformerna och denna konstitution, som i våra dagar är lifsvilkoret för hvarje civiliserad nation. Och de trenne provinserna gifva i detta hänseende intet efter för de längst framskridna länder i Europa. Åren följde på hvarandra och konstitutionen kom icke; deraf missräkningen. Czaren förlorade sålunda i dessa provinser förmånen af det gynsamma emottagande, hvarmed man helsat hans tillträde till tronen och den sympati, som han skulle fått behålla, om han uppriktigt inträdt på reformernas väg. Då de märkt, att hans frisinnade önskningar blott vore ett lockbete, att Nicolai system alltjemt förherrskade i hans efterträdares handlingar, kortligen, att de icke mera hade något att vänta af denna regering, blefvo proviuserna ljumma i sina känslor; de hafva slutligen fullkomligt skiljt sig från monarken, isynnerhet sedan de sett, till hvilka grymheter hans regering var i stånd, mest likväl sedan den oväntade utsigten till att kunna skilja sig från ryska väldet visat sig för den upplysta och intelligenta delen af befolkningen.