Göteborgsposten – 22 juli 1863, sida 2

dre utsatta för frostens inverkan. Sedan något regu i söndags fallit, hade väderleken blifvit blidare, och i måndags hafva täta och strida regnskurar fal it. Från Utlandet. Times meddelar rörande general Wysockis misslyckade polska expedition till Volhynien ett särdeles intressant bref från Lemberg, dateradt d. 11:te d:s. Detsamma är dock för långt att kunna här i sin helhet meddelas, hvarföre vi inskränka oss till några utdrag. vUnder mitt vistande i östra Galizien hade jag varit vittne till de förberedelser, som gjorts för detachementernas afresa, och hade rönt ett djupt intryck af den enstämmighet och det ömsesidiga förtroende som rådde mellan alla klasser, utom den lägsta, och hvarförutan det skulle ha varit omöjligt, att någonsin få dem öfver gränsen. Jag visste förut, att nationalregeringens befallningar åtlyddes af pol: ickarne i alla trakter af Polen; men det var någonting att se dem åtlydas och ännu mera att se den nationala saken systematiskt understöd utan att några särskilda betallningar behöfde afgifvas. De rika hafva med eller mot sin vilja bestridt en stor del af utgifterna för upproret; men såvidt jag kunnat finna, är jag hugad tro, att de fattiga, relativt till sina tillgångar, gifvit mest. Jag har sett insurgenter boende hos de fattiga såväl som hos de rika, hvilka alla behandlats med ett slags saderlig välvilja. Den vänlighet och gästfribet, som emellertid visades män af alla stånd och vilkor, hvilka kallade sig insurgenter, ledde ofta till öfverdrift, ty många personer emoltogo och underhöllo främlingar, hviika påstodo sig tillhöra den volhyniska expeditionen, utan att dock kunna afgisfva något bevis derför. Äfven de tyska tjenstemännen blefvo på några ställen rörda öfver detta allmänna förtroende och, då de befalltes anställa visitation, gålvo de på förhand en vink om att man vid den eller den timmen kunde vänta deras ankomst. Då begåfvo karlarne sig till skogarne, hästarne togos ut ur stallarne och skickades bort på fälten, medan sadlar och betsel nedgrofvos i trädgårdarna. Jag har sett packor med sadlar och vapenkistor lemnas i ett hus, utan särskildt tillkännagifvande om hvarifrån de kommo eller hvart de skulle sändas. Under sådana omständigheter förvarade den person, som tog emot sakerna, dem på ett säkert ställe, och erhöll några dagar derefter en rad skriftligt eller vanligare ett muntligt bud, med tillsägelse att transportera dem till ett hus en mil eller så närmare gränsen. Om hela landet (med undantag af bönderna) icke bildade ett sormligt bolag för befordrande af Polens intressen, ekulle detta oinskränkta förtroende polackarne emellan snart leda till förstörelsen af alla de nationala planerna. Nu uttöras de till en viss punkt och hafva aldrig rubbats af bristande trohet för saken hos dem, som haft i uppdrag att medverka till deras genomdrifvande. Det distrikt, hvari, jag befann mig, var uppfyldt med insurgenter, till största delen bestämda för centralasdelningen under Wysockis omedelbara befäl. Många utaf dem tillhörde emigrationen och hade lemnat de små anställningar, som de efter många års kringströtvande lyckats erhålla i England eller Frankrike, för att ännu en gång tå se sitt fosterland och för dess skull slå ett slag. De unga männen härstädes äro beundransvärda, sade de, ty de uppoffra sig för en sak, hvilken är mycket förtviflad, om vi aldrig erhålla hjelp utifrån. För vår del gör det detsamma. Vi äro gamla karlar och vilja heldre dö i Polen än någon annanstädes; och vi ha dessutom ej fört ett lif, som kan fästa menniskor vid denna verlden. En utaf dem, en gammal soldat från forna polska armeen, berättade mig, att han i tretton år arbetat vid en pulpet på ett försäkringskontor, och att han var glad öfver att få andas litet frisk lutt och erhålla tilltälle att sitta på hästryggen. En annan, en officer vid samma ar ms, hade hatt en butik och funderade nu öfver huru affärerna kunde skötas i hans frånvaro. En tredje såg sitt sädernesland för törsta gången och talade om hvilket vackert folk polackarne voro. Denne hedersman hade rikt förråd på historiska minnen från Krakau, derifrån han nyss kommit, och jag frågade honom, hvad han kände, då han såg Kosciuskos grar förvandlad till ett fäste. Han sade att det var honom angenämt, ty om han plötsligen blefve svag i striden, behösde han blott tänka på sådana kränkningar som denna, för att erhålla nytt mod och kraft. Bland de till Wysockis kår hörande insurgenterna fann jag äfven en ung dame, som var så blyg och rädd för att betraktas, att hon nästan alltid höll sig afsides, men på samma gång så tapper, att hon vid bataljdagen begärde att bli ställd i främsta linien, der hon också högligen utmärkte sig. Hennes slägtingar hade gjort allt hvad de kun