Göteborgsposten – 22 juli 1863, sida 1

ga och mottaga honom, i den fulla öfvertygelse att han smög sig sakta upp till sina rum för att ej väcka de sofvande. Hon mindes att hans varsamma steg ljödo alldeles så, då hon fordom satt uppe midt i natten och vakade. Men alla dessa ljud voro eländiga inbillningar. Den ena qvarten efter den andra — och hvarje qvart längre än den föregående — betecknades genom klockslagen; den ena timman efter den andra förflöt såsom kyrkuren nära och sjerran angåfvo. Hjulrasslet på boulevarden aftog småningom och upphörde slutligen alldeles. Klockan var mycket öfver fyra, och Eleanor hade bortlagt boken på allvar. Det var grå och kall dager, en ruskig och dyster morgon efter den qvafva augustinatten, och hon stod nu i fönstret och såg ut på den tomma gatan. Men ännu ljödo qvartens slag från de aflägsna uren; dessa aflägsna slug hade nu på den tysta morgonen erhållit en förfärlig tydlighet. Men tystnaden räckte icke länge. Lastvagnarnes hjul rasslade borta på Rue S:t Honore. Ett kavalleridetachement for öfver Place de la Concorde, och hästhofvarnes slag mot asphalten hördes fjerran. Ett tidigt hornskall kallade några olyckliga rekryter till deras morgonexercis på Louvrens gård. Arbetsfolks muntra röster genljödo på gatorna, hundarne skällde, fåglarne sjöngo och den gula solen höjde sig på den molnfria himlen. Men intet tecken röjde att Georg Vane nalkades sitt hem, och i den mån som dagen blef äldre och klarare blef den bleka ängsliga flickan, som vakade vid fönstret ännu blekare och ängsligare.