Göteborgsposten – 22 juli 1863, sida 1

den franska kejsaren, på samma gång den naturligtvis skulle stärka hans nuvarande beundrare i deras tro på hans höga mission. Af ganska pikant om också icke precis uppbygglig natur äro de detaljer, som nu ingått rörande det sista grekiska upproret. De kasta ett ganska klart ljus öfrer en sida at det sociala tillståndet i det land, som bebotts at antikens förnämsta kultursdk. Det visar sig att hulvudpassionen hos de af nutidens hellener, som ha hvad man kallar ruter i sig, låg på bottnen af affären. Ett par tjog oregerliga sällar i uniform föllo på den idten att utbyta militärlitvets tvång mot det skiftesrika och särdeles under närvarande förhållanden inbringade bandityrket. De deserterade derföre i akt och mening att etablera en liten nätt röfverirörelse i grannskapet af sjelfva Athen. Den provisoriska regeringen, som fann tilltaget alltför impertinent, skickar en bataljon gensdarmer efter dem, men deras anförare, en viss hr Leozakos, sympatiserar alltför lifligt med de färska stråtröfvarne för att vilja lägga hinder i vägen för deras entreprise. Han vägrar att angripa dem och arresteras följaktligen at krigsministern. Detta blef signalen till upproret. Icke blott den plötsligt hufvudlösa bataljonen började visa tänderna utan — mirabile dictu! äfven andra gensdarmer jemte polis gjorde uppror i hufvudstaden mot den bestående regeringen under en afskedad chef för gensdarmeriet. Väl blefvo dessa ordningens legitima upprätthållare fördrifna af nationalgardet under krigsministerns anförande, men snart förde artillerichefen och vikarierande generalen en chef, en herre med det klingande namnet Papadiamantopulos, insurgenterna och röfvarne åter in i staden. Ett par ministrar arresterades af insurgenterna; på krigsministern sköt man, husen besattes af de begge partierna, striden rasade på gatorna och lugnet återställdes först genom de utländska sändebudens hotelser. Så går det till i Greklands hufvudstad. Men allt blir nog bra, mena optimisterna, blott lille kung Georg kommer och lär civila och militär, gensdarmer, polis och rötvare — kort sagdt, hela folket att veta mores. Och hvad han icke kan uträtta, det skall grefve Sponneck och hrr Brestrup göra. Vänta bara! I Nordamerika tima stora saker och större väntas. De konfedererade spela herrar på täppan, och det är minsann angenämt för dem så länge det varar, då täppan är det rika, truktbara Pennsylvanien. Hooker har omsider blifvit beröfvad befälet; det hade visserligen varit bättre, om det skett för några månader sedan, men det heter ju: bättre sent än aldrig. Hvad Meade är skall snart visa sig; han har åtminstone den förtjensten att ännu ej ha komprometterat sig, och det är ju ovedersägligen en merit, fastän den är blott negativ. Lee har situationens och den materiella ötverlägsenhetens fördelar, liksom den af en stor välbepröfvad fältherretalang, men man är så van under detta krig att se vågskålen stiga och sjunka, att det ej skulle förvåna mig, om Nordens vapen nu åter finge framgång. Det förestående slaget skall, om det uttaller gynnsammt för de konfedererade, troligen ha en present till dem från Paris till följd. Napoleon III är icke den, som förnekar styrkans rätt; hvarföre skulle han då dröja med erkännandet af sydstaterna, ifall de ännu en gång krönas med seger? Han finge då snart bomull för sitt rikes fabriker och goda grannar åt sin nya mexikanska vasallstat. Det vore ju att slå två flugor med en smäll, och dylika smällar äro just i den franske suveränens smak. Men sydstaternas erkännande vore ju slafverisystemets sanktionerande? Eh bien! Napoleons antecedentia i