Göteborgsposten – 21 juli 1863, sida 2

novell af Paul Fåval i ett smutsigt och söndrigt omslag på det lilla skrifbordets marmorskifva. Bladen voro skrynkliga, fläckiga och flottiga här och der, ty mr Vane brukade roa sig med romanläsning, medan han drack sitt morgonkaffe. Uan hade börjat läsa romaner på sin lättsinniga ålderdom, och han var lika mycket intresserad af en sentimental berättelse som någon skolflicka — som hans egen dotter. Miss Vane drog det lilla skräpiga bordet till det öppna fönstret och satte sig framför det med ljuset nära armbågen och den söndriga boken framför sig. Ingen vindflägt kom ljuslågan att sladdra eller bragte hennes gyllne tillbakastrukna lockar i oordning. De förbigående på andra sidan — de voro få och sällsporda den tiden på dygnet — sågo upp mot den upplysta fönsterluften och varseblefvo en vacker tafla belyst af det enda ljuset. De sågo en flicka strålande af ungdom och skönhet luta sig öfver sin bok; hennes ljusa muslinsklädning och gula hår kunde knappt urskiljas i det matta ljusskenet. Hjulrasslet och kuskarnes rop ljödo från boulevarden och Rue de Rivoli och gjorde blott tystnaden på Rue de PArchevåque mera afstickande. Då och då nalkades någon vagn det tysta gathörnet, och Eleanor Vane såg upp från sin bok med andlös uppmärksamhet och väntan i det glada hopp att hennes far återvändt hem i hyrvagn; men hvarje gång rullade vagnen bort tills dess hjuls buller blandades med det aflägsna hjulrasslet på boulevarden. (Forts)