Göteborgsposten – 21 juli 1863, sida 2

Men känslan af ensamhet återkom, då hon sköt till baka dörren och gick in i den mörka korridoren utanför boden. Slagtarens hustru kom ut, då hon förnam ljudet af hennes steg, och lemnade henne nyckeln med någro vänliga helsningsord, som Eleanor knappt förstod. Hon kunde blott säga: bon soir madame, på sin vensionsfranska, då hon långsamt slipade sig upp för der lilla vindeltrappan alldeles uttröttad till kropp och själ. Den lilla entresolen förekom förfärligt het och qvaf Hon drog undan gardinerna, men sjelfva gatan såg tryc kande het ut i augustinatten, som lifvades hvarken af er måusträle eller en vindflägt. Eleanor fann ett halft vaxljus i en låg porcellänsljusstake och en bundt fosforstickor lagda fram åt henne Hon tände ljuset och tog af sig hatten och sommarkappan innan hon satte sig i fönstret. — Jag skall icke behöfva vänta länge, tänkte hon om pappa kommer hem klockan elfva. Ack, hon erinrade sig från sin barndoms dagar at han aldrig kommit hem på utsatt timma. Huru ofta, ack huru ofta hade hon väntat räknande de tröga timmarne efter kyrkurens slag — en ibland dem slog äfven qvarten Stundom hade hon darrat vid dessa egendomliga ljud, son afbryta den nattliga tystnaden i hvarje hus. Huru ofte hade hon i trotts af sannolikheten hoppats att han skulle komma hem på utsatt timma. Hon tog ljuset i handen och såg sig om efter en bok Ion ville döda den dystra tid, som enligt hvad hon visste skulle förflyta innan hennes far kom hem. Hon fann er