Göteborgsposten – 21 juli 1863, sida 1

— — ——uccne — — ningens branta klippa på andra vägar, är den myrstig eller den beqväma med milstolpar betecknade der du sjelf vandrar, blott målet är ett — Kristi rikes tillväxt! Folkskolan får ej låta leda sig från sin rätta väg. icke svika sin bestämmelse. Staten, kommunen, fö äldvarne hafva framför allt det anspråket, att folkskolan skall undervisa och uppfostra folkets barn. Fulkskolan är icke satt till en tuktomästare för den eller den borgerliga eller religiösa riktningen bland folket sjelft. Ställes alltså frågan derhän: huru i folkskolan kunna på bästa sätt bibringa en godoch bibeltrogen kristendomskunskap 7? — da ville tal. af allt sitt hjerta gilla dess sättande i främsta rummet bland alla mötets spö Ian bestred äfven riktigheten af frågans innehåll. Der antages nemligen såsom en gifven sak, att den antikristiska smittan nu skulle vara mera än förr påträngande. Nej, tackom Gud, att det icke är så! Alla tecken utvisa ett uppvaknande fran det döda lugn och den föraktfulla likgiltighet, som utmärkt vår närmast föregående utvecklingsperiod och som är Kristi svåraste motståndare — d. v. s. just antikrist. Eller är icke det intresse, den värma och det lif, hvarmed kristendomsfrågor nu på detta rum och vid hvarje tillfälle omfattas, ett bevis för mitt påstående? Lät vara att der men strid är det andliga lifvets väsentliga kännet ken och vilkor. Den sömniga, föraktliga neutrs ten är förbi. Det heter till hvar och er parti! Ar det sanning, som du håller för sanning, nåväl! sanningen segu hennes uppfattning skall genom striden blifva dig klarare och tydligare! Det har här i dag sagts och beklagats, att vår tid är materialismens tidehvarf-; det är så, men märk: den är också intelligensens, den andliga utvecklingens tid. Låt tiden vara materialistisk! det är dess ovanskliga heder; materien är här i jordelifvet andens vilkor; den ena kan ej tänkas utan den andra. Lif i den ena riktningen betingar lif i den andra. Det är skiljnad mellan att öppet och ärligt förfäkta sin mening, och att med bitter ofördragsamhet och hatfull förkättring förfölja olika tänkande. Skola vi folkskolelärare upptaga och briljera med de — Gud vare lofvad! — i vårt land för det mesta bortkastade, utslitna plagg, som kallas religiös ofordragsamhet, egenkärt bigotteri och ovist nit? Jag för min del protesterar deremot. Härefter uppträdde en mängd talare såväl för som emot de åsigter hr Zachrisson uttalat. Folkskoleinspektoren Holmberg sökte, tillika med hrr Ljung, Lundeqvist, seminarieföreständaren Pettersson m. fl. ådagalägga, att antikrist nu mera än förr griper omkring sig, hvarförutan nämnde talare med värme yttrade sig för hvad ingen bestridt, nemligen nödvändigheten af en bibeltrogen kristendomsundervisning i skolan, och kristligt nit i lifvets öfriga förhållanden. Sedan skollärarne Ericsson från Enköping, Olsson från Stockholm, IIesselblad m. fl. talat för tankens frihet, ogillat frågans uppställande, och Ericsson särskildt apostroferat vinkelpredikanter och kolportörer, hvilka åter af skollärare Ljung för ades, samt Zachrisson, för rättande af åtskilliga missförstand hos de många talare, som vändt sig mot honom, rekapitulerat summan af hvad han förut yttrat, dervid tillläggande, att det vore ett förmätet tilltag, om folkskolans lärare ville uppträda ledande utom sin verkningskrets, afslöts den lifliga diskussionen med det af ordföranden formulerade, på sidan af frågan gående svaret, att skolans kristendomsundervisning bör vara biblisk och bekännelsetrogen, något hvarom ingen skiljaktig mening uttryckts. Härefter föredrogs frågan 22,så lydande: Önska folkskollärarne fvumgang at det förslag, som blifvit väckt om deras bilrade till presterskapet vid katekesförklaringar o. s. v.? Af diskussionen härom framgick, det folskollärarne icke önskade framgång åt detta biskop Björcks förslag, hvilket, om det blefve utfördt, ansågs icke skola lända till skolans bästa. Man uttryckte vidare den önskan, att skollärare och prest måtte verka gemensamt. Den nu till behandling upptagna 28:de frågan lydde sålunda: Ar det förenligt med skolans sanna fördel, att skollarare-, organisteller klockaretjenslerna äro förenade? Seminarieforeständaren Pettersson förordade på det lifligaste en sådan förening. Hvarje folkskolelärare, om han för öfrigt r kompetent, borde hafva absolut företrädesrätt till ledigblifvande organistoch klockarebefattning i hans församling. Flera skol rare talade om de olägenheter, som följa med en sådan förening. Mötet ansåg en sådan förening i de flesta fall icke olämplig, men uttryckte den önskan, att skollärare mätte så aflonas, att han för nödig bergning ej behöfde dragas från sitt kall. Då härefter 3:dje frågan, så lydande: Anses den minimikunskap, som i758 i 1842 års folkskolestadga föreskrifves, vara tillräcklig för folkets medborgerliga bildning; eller om så ej är, huru skall under närvaande förhållanden undervisningen ordnas, så att det högre kunskapsmåttet, som omförmäles i 6 1 mom. NR RR