Göteborgsposten – 16 juli 1863, sida 1

Det var en natt, på hvilken man ej borde befatta sig med något mödosammare än att sitta utanför Tortonis och äta glace. Sorlet och bullret, den tryckande värmen och folket, som strömmade till teatrarna, kommo Eleanors hufvud att värka. Man kan icke oupphörligt vara outsägligt lycklig, och måhända hade den dagens sinnesrörelse och strapatser ej varit väl beräknade för den unga skolflickans krafter. Hon hade vandrat långa sträckor på den beundrandsvärda stadens gator och hon började bli trött. Mr Vane kom icke att tänka derpå; han var van att vandra omkring den ena dagen efter den andra och stundom hela dagen, ty en enslig engelsman i Paris har ju intet annat att göra än att vandra omkring. Följaktligen föll det honom icke in att hans dotter kunde känna trötthet. Han gick framåt med Eleanor vid sin arm förbi Ambigu och Barriere St. Antonie, och ännu låg den långa af lampor upplysta boulevarden framför dem sträckande sig Jsom miss Vane tyckte, i ett omätligt fjerran. Den varma hvita dimman tycktes blifva tätare i den mån som aftonen framskred; den röda solen flammade och glittrade på all kristall, som dess strålar träffade; de nyss tända lamporna kämpade mot den nedgående solen. Allt på boulevarden var idel ljus och hetta, larm och oreda, tyckte Eleanor. Det förstås att det var mycket präktigt, men det gjorde henne yr i hufvudet. Hon skulle gerna ha velat sätta sig på en af bänkarne vid kanten af trottoiren, men hennes far tycktes icke vara trött, och derför gick hon framåt tåligt och utan att klaga. (Forts.)