Göteborgsposten – 15 juli 1863, sida 1

hundratjugefem napolconerna i nya franska banknoter skulle göra starkt intryck på dem. Klockan var öfver tre, när mr Vane och hans dotter stego af utanför Palais Royal, och kusken begärde betalning för två och en half timma. Gubben hade vexlat en af sina sex napoleoner hos handsktvättaren, och han hade en handfull silfvermynt i sin vestfieka. Kusken betalades snabbt, och Eleanor inträdde, stödd på sin fars arm i Palais Royal, detta billiga smyckens och dito middagars paradis. Mr Vane uthärdade tåligt sin dotters entusiastiska beundran af diamanter och papparbeten, af de glänsande äkta prydnader och de nästan lika mycket glänsande falska i juvelerarnes fönster. Eleanor ville se på allt, på grannlåter och teaterkikare och porcellän — på allt som var nytt och vackert. Fontänens vatten spelade, högljudda barn sprungo omkring bland likså högljudda sköterskor och välklädda flanörer. En musikkår spelade tätt invid fontänen. Skedar, tekoppar och fat skramlade mot hvarandra i Cas de la Rotonde; man hade ännu icke börjat ita middag, men fönstren och de glasbetäckta hörnena af dörrarna på restaurationerna lyste af ofantliga päron och persikor. Georg Vane lät sin dotter dröja länge utanför bodfönstren. Han blygdes visserligen något öfver hennes utomordentliga entusiasm och ohejdade förtjusning, emedan let ej rätt väl öfverensstämde med den fina ton, som den gzamle mannen gjorde anspråk på äfven i sin förnedring, itt finna så mycket nöje i så obetydliga saker. Men han nade icke hjerta att störa sin dotters lycka — var det