Göteborgsposten – 13 juli 1863, sida 1

verlägsenhet i fråga om de statistiska anteck ningarnes ålder och noggrannhet, ansåg stol vigt ligga på fullständigare utredning af des sa förhållanden och hoppades deraf vida stör re frukter för qvinnans emancipation, denn: nutidens brännande samhällsfråga, än af de palliativer mot ett redan förhandenvarande ondt. som man nu ofta är så ifrig att tillgri pa. Qvinnans ställning inom samhället, hen nes uppfostran framför allt, kan ej utan skada väsendtligen ändras från hvad den nu är. Prof. Loben från Stockholm redogjorde på ett särdeles klart och förtjensttullt sätt fö sina åsigter om Östersjöns natur och ursprungliga beskaffenhet, hvilken genom de nyaste iakttagelserna öfver Ishafvets och polarländernas natur vunnit en allt mera lysande bekräftelse. Sverige har under den långa tidsperiod, som motsvarar rullstensformationen, varit betäckt med snö och is, likasom Grönland i våra dagar. Hafvet stod vid pass 400 fot högre än nu. Småländska höglandet var genom ett bredt sund skildt från norra Sveriges högre belägna trakter, Östersjön stod derigenom i förbindelse med det haf som vi nu kalla Nordsjön likasom den å andra sidan synes hafva sammanhägt med Hvita hafvet och Ishafvet. Efteråt försvunno glaciererna, landet höjde sig och gjorde Ostersjön till ett slutet haf, hvars sälta alltjemt minskades genom det söta vatten, som dit nedströmmade. Sist återställdes en sorening med Nordsjön, genom de genombrott, som bildat sundet och Balterna. Kattegats vatten blef härvid i sina sydligare delar på en gång vida mindre salt och måhända är det t. ex. derföre ostronen ej förekomma vid de danska oarne, att dessa, som annars, när öfvergången sker tillräckligt långsamt, kunna vänja sig vid vatten af ganska liten sälta, vid den plötsliga förvandlingen at vattnets sälta på en gång dogo. Östersjöns fauna utgöres hufvudsakligen at ruinerna efter en forntida ishafsfauna, hvaraf tydliga spår ännu förefinnas t. ex. i Wettern, Ladoga och Onega.