Göteborgsposten – 9 juli 1863, sida 1

gjort det i hans lyckas dagar. Hon älskade honom och litade på honom. Hon uthärdade ett lif af betydlig skuldsättning och penningeförlägenhet. Hon beqvämade sig till ett oärligt lifs små knep och ränker. Hon, hvars karakter var idel sanning, förödmjukade sig för sin mans skull till. den bedrägliga kurragömma, hvarigenom Georg Vane hoppades slippa den hederliga kampen mot fattigdomen. Men hon dog ung, kanske utsliten af detta oupphörliga elände och ur stånd att trösta sig med det falska sken och det förnäma glitter, hvarmed Georg Vane sökte dölja sina förändrade omständigheter. Hon dog fem år efter sitt giftermal och lemnade en förtviflad och förvirrad gubbe susom sitt enda barns ende beskyddare. Denna olycka var det bittraste slag, som Georg Vanc någonsin måst uthärda. Han hade älskat sin andra hustru, I sin fattigdoms och förödmjukelses hustru vida ömmare än han någonsin älskat sin prakts och lyckas lydiga maka Hon hade varit för honom tusen gånger mera, denna unga milda qvinna, som hade så täligt uthärdat sitt bittra öde emedan der icke fanns någon tom flärd, någon ihålig ståt några prinsar och biffsteksklubbar, som kunde skilja honom från hans kärlek till henne. Han hade förlorat henne, och han erinrade sig huru litet han gjort för att visa henne sin tillgifvenhet. Hor hade aldrig gjort honom någon förebråelse; intet tadlande ord hade någonsin gått öfver hennes ömma läppar. Men huru kunde han veta om han ej gjort henne lika mycket orätt, som dessa högt klagande barn, hvilka förrådt och öfvergifvit honom?