Göteborgsposten – 9 juli 1863, sida 1

ligt kärt. Han hade afslitit alla de länkar, som förenade honom med det förflutna och med hans äldre barn. Hans andra giftermål hade börjat en ny afdelning i hans lif. Om han tänkte det ringaste på dessa äldsta barn, så var det endast för att erinra sig att nagra af dem lefde i ötverflöd och att de borde underhålla honom, då han på sina gamla dagar led verklig nöd. Om han skref till dem, skref han tiggarebref, hvari han vädjade till dem såsom han under samma omständigheter skulle vädjat till hertigen af Wellington eller miss Bordett Coutts. Ja, haus yngsta dotter inkräktade ett enda barns rum i den gamle mannens hjerta. Han rättade sig efter henne som hun rättat sig efter sina otacksamma åldre barn. Han kunde ej gifva henne vagnar och hästar, livreklidda betjenter och statliga rum, men han kunde då och då öfvertala någon lättrörd borgenär att gifva honom kredit, och han kom då triumferande hem till sin torftiga boning, med byte till Eleanor. IIan hyrde stundom en brongham af någon lättrogen åkare och gjorde en utflygt på landet med sin dotter. Stundom lyckades han erhålla vackra klädningstyger från bodar, der han gjort inköp för sina äldre döttrar, och han sökte sålunda ersätta hennes hvardagslifs bedrösliga enformighet genom spridda blixtar af ståt och prakt. Dessutom erhöll han mycket ofta små penningesummor, kanske lån af enskilta vinner, kanske ock skatter flytande ur en hemlighetsfull källa, hvarom hans lilla oskyldiga dotter icke hade någon aning. Så blef under miss Vanes första tio år hennes lifs bedröfliga enformighet