Göteborgsposten – 8 juli 1863, sida 2

lady Blessingtons fotspår; han patroniserade konst, litteratur och mnsik. Han gaf efter för sina barns alla nycker, han lät dem realisera deras orimligaste infall. Först när hans söner sågo sig utan penningar och utan något vitae genus tvungna att kämpa lifvets stora strid utan vapen, och dottrarne funno sig utan hemgift lemnade att söka vinna de bästa män äktenskapets lotteri hade i beredskap för dem — först då, säger jag, vände dessa otacksamma barn sig mot den stackars eftergifne Lear och förebrådde honom det slöseri, hvari de sjelfva deltagit. Detta var en grymhet, som Georg Vane aldrig kvnde fatta. Hade han nekat dessa hjertlösa barn något, hvilka nu vände sig mot honom på hans gamla dagar — det hade varit ganska vådligt för hvarje annan att anspela på hans ålder, fastän han talade ganska mycket om sina grå hår, när han klagade öfver den orätt man gjort honom — och vredgades på honom för han icke hade någon förmögenhet att gifva honom. Denna otacksamhet var värre än ormens gifttand. Det var då, som mr Vane började citera kung Lear och likna sig under bitter klagan vid denne alitför lättrogne monark.