Göteborgsposten – 8 juli 1863, sida 1

ståtliga bana, der prinsen-regenten Georg var ledstjernan. Hur många mindre ljus roterade icke kring den bländande kungliga planeten, sökande bäst de kunde att likna deras furste i glans. Hvad betydde förmögenhet, vänner, barn, hustrur och borgenärer i ena vågskålen, när den kungliga ynnesten, det furstliga leendet lag i den andra. Om Georg IV täcktes ruinera sig sjelf och sina gäldenärer, så kunde hans vänner och sällskapsbröder ju näppeligen göra annorlunda. Då vi blicka tillbaka på det falska skenet, den ihåliga ståten, de tomma nöjen, som utmärkte denna märkvärdiga period, som är så nära oss i afseende på den stora olikhet, som skiljer vårt idag från den däraktiga gårdasen, så är det naturligtvis lätt för oss att vara mycket kloka och inse hvilken verklig blåkullafest den långvariga orgie var, på hvilken den fjerde Georg af England anförde dansen. Men hvem kan betvifla att de dansande sjelfva sågo sin anförares fantastiska kaprioler i ett helt annat ljus och att de betraktade detta deras mönster såsom värligt allt möjligt pris och efterhärmande. Denna lättsinniga tidsålders män tycktes ha öfverlemnat sig åt omanlig svaghet och följde de moder, som infördes af den bleke och fete kunglige Adonis lika blindt som vår tids qvinnor efterhärma Tuilleriernas kejserliga kapriser, offrande sig som brännoffer åt modets Moloch, i öfverensstämmelse med de lagar, som stiftats af henne, som bor i ctt palats, och som, när hon är klädd i sin trs alnar långa och nio alnar vida sidenklädning icke gerne kan komma att förutse den plågsamma ängslan, som ma John Smith i Peckham Rye måste utstå, emedan hanr