Göteborgsposten – 7 juli 1863, sida 2

Penningarue skola uppbäras hos hrr Blount, Rue de la Paix. Med de bästa önskningar för er timliga och eviga välfärd förblir jag, min käre fader, er tilfgifna dotter Hortensia Bannister. Georg Vane brast ut i tårar, när han slutade läsningen af detta bref. Huru grymt denna aktningsvärda, samvetsgranna dotter pinade honom; han hade plundrat henne — det är sannt — men på ett ädelt, storsinnt, vårdslöst sätt, som gjorde plundringen snarare till en furstlig dygd än en låg last. Huru grymt sönderslets icke det gamla hjertat af det bittra brefvet. — Liksom om jag ville röra de penningarne, ropade mr Vane, höjande sina händer mot taket med en häftig och tragisk åtbörd. Har jag varit så nedrig mot dig Eleanor att denna qvinna har rätt att anklaga mig för att vilja rycka brödet från dina oskyldiga läppar? — Pappa! pappa! — Har jag varit en sådan onaturlig far, en sådan bedragare, lögnare, vinglare och skurk att min egen dotter kulle ha rätt att säga mig sådant? Hans röst höjdes med hvarje mening, som han uttalade, och tårarne strömmade nedför hans skrynkliga kinder. Eleanor försökte kyssa bort dessa tårar, men han stötte undan henne med lidelsefull häftighet. — Gå bort från mig, mitt barn, jag är en usling, en röfvare, en skurk. i — Nej, nej, nej, pappa, ropade Eleanor, ni är så god