Göteborgsposten – 7 juli 1863, sida 1

—— —— 2A —— Hvad skall kejsaren svara? Man visar från ett håll med den mest slående argumentation att svaret måste bli nekande, och från etl annat med lika solklara grunder att det blir jakande. Medan den högre politikens adepter och kannstöpande dilettanter räsonnera så, vet den stora menlösa mussa, som är van att jurare in verba magistri, icke rätt hvad den skall tro. Om undertecknad skall yttra sin egen oförgripliga tanke i frågan, så är det den, att det kejserligt ryska svaret kommer att klinga som ja, men i tidernas längd utveckla sig till ett nej. Skola de tre stormakterna fastna på en sådan krok, om den moskovitiska statskonsten skulle vilja lägga ut den? Kejsar Napoleon är icke den som låter slå sig blå dunster i ögonen af dessa slipade halfasi: uer, som skicka omkring noter doftande af englaoskuld, menniskokärlek och frisinnighet, under det de hemma göra sig förhatliga genom ett regeringssystem, som tyckes bildadt etter Tiberii och Neros. Och England — skall detta civilisatioaens och frihetens förlofvade land två sina händer och blunda med ögonen, sedan det för skams skull fullgjort den diplomatiska interventionen? Är Times denna gång en organ för den allmänna meningen eller blott för de inom vissa kretsar förherrskande materiella intressena? Det skadar ju icke att i det längsta hoppas det bästa — att vänta det vestmakternas ord äro något mer än tomma fraser ämnade att sauvera apparanserna. Noch ist Polen nicht verloren — ännu rycker den polska nationen med vildt mod i sina kedjor — ännu är det hopp att Europas storsuveräner skola söka att, såvidt på dem beror, utplåna den värsta skamfläck, som vanpryder den europeiska statsfamiljens historia. I Preussen står det värre till än någonsin. Regeringspresidenterna hugga omkring sig till höger och venster bland den stackars värnlösa pressen, som slutligen torde bli tvungen att bära sitt munlås med tålamod. Man befarar ännu värre extravaganser i oktrojeringsväg nu sedan det visat sig att det preussiska folkets längmodighet är att räkna på. Om någon trott att karlsbadsvattnet skulle uppspäda konungens onda vätskor, så har han bedragit sig: det oefterrättliga majestätet har ej låtit kuren hindra sig från att hålla långa konferenser med Bismarck, säkerligen icke i den konstitutionella frihetens intresse. Hvad som är i sarvattnet vet man icke, det damoklessvärd, som hänger öfver pressen, hindrar den att roa sig med några hypoteser, men sannolikt ha Wilhelm I och Bismarck kommit underfund med att det är trefligast att regera utan kontroll, alldeles som en regering med Guds nåde egnar och anstår, hvadan de fundera på att göra sig oberoende af den lilla tillstymmelse till parlament, som Preussen egt. Emellertid gästar den preussiske sjelfherrskarens gemål hos den konstitutionnella drottning Victoria och lättar sitt hjertas bekymmer genom att utgjuta dem för denna erfarna dam. Olyckligtvis eller lyckligtvis sträcker sig icke den engelska drottningens personliga ersarenhet, huru vidsträckt den än är, till den fråga, som väl under närvarande förhållanden torde ligga hennes höga gäst mest om hjertat, neml. den om det bästa sättet för en hustru att bringa en orimlig och halsstarrig äkta make att taga reson. Prins Albert var alltid resonlig — ja, han var det personifierade för ståndet, mena engelsmännen: följaktligen behösde aldrig hans gemål under hans lifstid qvälja sig Ömed funderingar sådana, som nu uphtags den stackars drottning Charlottes Emellertid är det alltid att hoppas det själ