Göteborgsposten – 1 juli 1863, sida 1

ningom till lungsot. Kyrkoherden i församlin gen, en gammal hedersman, men känd för knar righet och omöjlighet att komma till rätta med friade till syster. Till min förvåning gaf ho honom ja. — Syster, hvad tänker du på, sade jag en gammal knarr och sju styfbarn. — Jag vet, att far önskar det, och denne är åtminstone en hederlig man. Jag skall bjud: till att uppfylla mina pligter och finna min lycka deri. Hon har så gjort! Välsignelse öfver henne, Hennes gamle man lefde, med frid och ett mot alla vänligare sinne, ett tiotal af år. Alla undrade huru prostfar blifvit så vänlig på gamla dar. Barnen anse henne som sin mor och hon har nu sin trefnad af dem. Vi andra förblefvo alla ogifta. Snart efter hennes giftermål dog min far, sedan han förut flyttat hit. Detta var hans födelsestad. Han hoppades dessutom att ombyte af ort skulle göra Mina godt. Jag fann mig bättre här, men för henne var förändringen ringa. Efter vår fars död flyttade Anna och jag i ett par små rum och togo vår stackars sinnessjuka syster under vår vård. Snart började dock Anna behöfva vård i stället för att ge.