Göteborgsposten – 1 juli 1863, sida 1

ben gamla mamsellen. Ur lifvets prosa. Af —a—g.) Icke lång tid härefter anförtrodde mig Hanna, att hon älskade Wilhelm, och inom ett halft år knöt jag den myrteukrans hon bar som hans brud. Att jag led, att för mig fanns skäl att lida, anade ingen. I ruset af sin passionerade kärlek, mindes väl Wilhelm knapyt hvad han sagt mig, och jag — jag hade sagt honom intet. — Med förskräckelse fann jag nu, att äfven Mina älskade honom, Hon, med sitt hiftiga sinne, dukade under i striden; hon förföll i svårmod och tidtals i verklig sinnessvaghet. Hon beskylde Wilhelm för trolöshet, och talade om huru han alltid hade utmärkt henne. Nu hade sorgen tagit sin boning i vårt hem. Vår gamle faders hufvud lutade nedtygdt deraf emot grafven. Annas bröst hade länge varit svagt, nu öfvergick svagheten små) Forts. fr. N:o 147.