Göteborgsposten – 30 juni 1863, sida 1

F— —U !abi —— han, som, i likhet med mången annan militär, till en början ej väntat sig af saken några synnerliga resultater, på senare tider erhällit, till sitt nöje, en annan öfvertygolse. Detta en aktad militärs erkännande, rättframt och ärligt som det uttalades, har gjort ett särdeles godt intryck och skall ytterligare stärka den hog till närmande mellan den stående armåen och de frivilliga kårerna, som förefinnes och vid många tillfällen yppat sig. Båda skola vinna på ett sådant närmande: den förra skall känna sig alltmera dragas till folket, samt lyckligt känna sin ställning af att ätven krigaren i första rummet är medborgare och i det andra krigare. Med en sådan vetskap hos ett lands arme skall den aldrig kunna bli något viljolöst redskap i reaktionens och despotismens hand och den exclusiva karaktoren af kastanda skall vara undanträngd af den vida högre och upplyftande känslan och öfvertygelsen att fosterlandet bland allt jordiskt går framför allt, att vi alla, militära och civila, hafva i det en gemensam egendom, som är sastvuxen vid vårt eget hjerta, är föremålet för våra käraste tankar och våra oegennyttigaste handlingar. Fosterlandets utveckling och framåtskridande i frihet och civilisation ega sålunda en ny och värdefull garanti, och för ett tillbakagående äro nästan oöfverstigliga hinder resta. — A andra sidan skola skarpskyttekårerna af detta närmande till armen göra en stor vinst. De skola allvarligare uppfatta det värf de åtagit sig, de skola bättre känna vigten af sin tillvaro och lära sig att högre älska de försvarskrafter, som skola värna i farans stund om fosterlandet. Hr öfverstens uttalande anse vi derföre med glad öfvertygelse vara ett vigtigt ord i sinom tid, likasom det är en för skarpskyttekårerna uppmuntrande företeelse; och skulle ej det nu afslutade mötet ha vunnit någon annan skörd, vore denna dock så stor och betydelsefull, att dess deltagare säkerligen redan deraf skulle känna sig belåtna och tillfredsställda, ty bådas, armåens och skarpskyttekårernas, älskade brud, för hvilken de vilja med gladt mod träda i vapendansen och kläda blodig skjorta, den gamla, men ännu ungdomligt sköna och friska Svea, skall dermed känna sig lugnare vid sin härd och med förtröstanssull blick se de annalkande stormarne an. Har återigen mötet i någon mån bidragit till ernåendet af detta resultat, skall utan tvifvel Göteborgs friv. skarpskyttekår känna sig än nöjdare med att det kom till stånd. Ett framståande moment i afskedsfesten var äfven utan tvifvel den allmänna och högljudda entusiasm, med hvilken en för kaptenen J. N. Lindhe, den för skarpskyttesaken så outtröttlige skaparen af Dalslands frivilliga skarpskyttekår, utbringad skål tömdes. Hr kapten Lindhe blef etter densamma i ordets sanna bemärkelse uppburen af skarpskyttarne, och, ehuru de redan förut satte konom högt, kunde deras hänförelse dock ej neka dem att höja honom ännu högre. Han blef neml. upprepade gånger hissad och vid nedkomsten ur luften mottagen på starka och tacksamt understödjande armar. Högt stod gradtalet på vänskapens och förbrödringens skala då signalerna kallade Halmstads och Varbergs samt Venersborgs och Trollhättans kårer till uppbrott. Följda af större delen bland de öfriga skarpskyttarne, anträddes färden till Skeppsbron, der de båda förstnämnda kårerna embarkerade på ängf. Carl XV och de båda sistnämnda på ångs. Lidköping. Väldiga hurrarop och väl gångsönskningar utbringades ömsesidigt, äfver långt efter det de båda ångfartygen, hvar åt sitt håll, under den vackra sommarnatter