Göteborgsposten – 29 juni 1863, sida 2

En timma senare gnisslade dörren återigen. på sina rostiga gängjern. Begge gingo åter ut. Modren var blek och förgråten; fadren såg oändlligt mild och tillfreds ut. IIan tog nyckeln, räckte henne den, och sade: Se der! Tag den och använd den, när frestaren kommer; den är en säker läkedom mot ondt. Hon fattade den med krampaktig häftighet. Och nu gingo de åter arm i arm upp efter gatan. Några månader derefter sutto de alla tre i hvardag-rummet. Moden hade blifvit så mild, så kärleksfull efter besöket i det tillstängda huset, att man ej kunde känna igen henne. Falrons ansigte strålade af belåtenhet och inre frid. Ulrika var blek, men mild och älsklig, som alltid. Fadren läste i en tidning. Ilastigt föll blalet ur hans hand; med ett obeskrifligt uttryck lyftade han blicken mot himlen och knäppte sina nänder till en tyst, innerlig bön. Modren böjde sig hastigt ned, tog tidninocn och läste, men lät den sjunka ned med ett blandadt uttryck af glädje, sorg och blygsel. Äfven Ulrika tog den, läste, bleknade, läste återigen och såg upp mot himlen.