Göteborgsposten – 29 juni 1863, sida 1

han hyste för henne, det var vänskap; och såsom en följd häraf blef förlofningen uppslagen. Ulrika! du är rik, mitt barn! — han slöt henne kärleksfullt i sina armar. IIon hade blifvit likblek, tårarne störtade ur hennes ögon. Rik! hon sammanknäppte händerna och såg bönfallande på fadren. Han stred i sitt inre, kysste henne på pannan och gick tyst ut ur rummet. Nästa dag kom grefven. Ulrika var ensam. Blek och allvarlig satt hon vid fönstret, då han inträdde. Ulrika, sade han och satte sig vid bennes sida, jag har med längtan motsett detta ögonblick, då jag utan vittnen får öppna mitt hjerta, och säga, att målet för alla mina önskningar, min skönaste dröm, mina bästa tankar, allt hvad mitt hjerta begär — är Ulrika! Jag har förut icke känt lifvet, icke hoppet, icke glädjen. Jag älskar nu af hela min innersta själ. — Ulrika! min framtid, min lycka, mitt lif ligga i dina händer; kan du besvara min varma, min trofasta kärlek? Kan du skänka mig ditt hjerta, likasom mitt redan tillhör dig för tid och evighet? Älskar du mig, Ulrika? Hon lyssnade; rösten var så mjuk, så bönfallande, hon kunde icke annat — bon måste lyssna till den, Älskar du mig? Vill du blifva min.