Göteborgsposten – 23 juni 1863, sida 2

brott mot pligten, hvartill veteranen åter icko skulle gjort sig skyldig ens för att rädda sitt lif ett tjog gånger. Lyckligtvis var deremot mrs Harrison, tanten, af sin egen fruktan föranledd att med hela sjelfviskhetens energi hjelpa till att nästan tvinga den gråtande flickan ned i båten. Med dem följde en negerflicka och fem soldathustrur, hvilkas gråtande barn höllo dem i kjolarne. Två af dessa qvinnor voro mycket ovilliga att lemna sina män, men en moderlig fruktan för deras barns säkerhet, då Mohawkerna skulle komma, segrade till slut. Soldaterna uppförde sig mycket väl och modigt, såsom soldater vanligen göra, då de ha aktning för sin befälhafvare. De voro lemnade för att möta en ofantligt öfverlägsen och grym fiende, och de visste det, men ingen röst höjdes för flygt, ehuru det var en utsigt att till fots gå öfver isen. De bjelpte ifrigt qvinnorna att embarkera och stodo rundt omkring beredda på det värsta. Willy Kendal vände jakten mot sydost och, under vilda utbrott af sorg från dem vi togo med oss och månget hurrarop och hjertlig välsignelse från dem vi lemnade efter oss, gledo vi bort öfver den spegelblanka isen och hörde det sista engelska hurraropet dö bort bakom oss. Det var nu dager, men solen hade gömt sig bakom tjocka, gråa skyar, hvilka ytterligare för-stärktes af en dyster dimma, genom hvilken dc