Göteborgsposten – 23 juni 1863, sida 1

varsam. Vintern hade för tidigt börjat för att ega denna lugna trealnarstjocklek, som canadenserna så mycket tycka om. Det fanns ställen der den höjde sig likt ett golf af tunna bräder; det fanns åter andra ställen der små råker och remnor förekommo, hvilka kommo Stormsvalan att vagga och till hälften stjelpa då hon flög öfver det farliga stället, likt en jägare öfver ett dike. Att ligga upp i vinden var nu ombjligt, och medan den ursinniga stormen varade. slungades vi framåt utan att se en aln framför. oss. Slutligen lade sig stormen eller, hvad som var mera troligt, tog vägen öfver de öfre sjöarne, och vi sågo snöskyarne brista och sprida sig. De klara stjernorna skeno åter öfver våra hufvuden. Vinden blef mättlig och jakten kunde ånyo styras. — Hvar äro vi? var min första fråga. Min unge följeslagare såg sig omkring med en förvirrad min. — Min själ, om jag kan säga er det, mr Mills. Battre att fräga indianen der. Han har ögon som en katt. Springande Elgen, som ej sagt ett ord sedan vi började vår färd utan blott gravitetiskt hällit eld på sin pipa under elementernas strid, svarade helt lugnt på min fräga: — Bleke höfdingen kan ej se? Der (pekande öfver sin skuldra) Bald Point; der, längre