Göteborgsposten – 23 juni 1863, sida 1

halsdukar af ull. En stund bortåt gled båten spöklikt öfver den jemna sjön under de silfverskimrande stjernorna; men slutligen nåddes våra öron af ett långt suckande ljud, och en dimma liknande svart krusflor började draga sig öfver den mörkblå skyn. — Nu kommer en snöstorm, anmärkte den unge Kendal lugnt, men sprang i detsamma upp för att hjelpa mig att minska segel. Just som vi fått jakten under en lämplig segelyta, växte vindens suckar till ett rytande, och Willy fattade styret medan en yrande hvirfvel af snöflagor nådde oss, betäcktes vårt däck med hvitt och kom oss att på ett vådligt sätt luta åt sidan. — Vi måste låta henne gå för förlig vind, yttrade Willy, och ett ögonblick senare rusade vi öfver sjön med en hastighet som jag väl aldrig drömt om, men hvilken realiserade den utslitna jemförelsen med pilens snabbhet. Framåt flögo vi drifna af den hvinande stormen. Is och land och himmel voro lika mycket dolda för vår blick af den hvirflande snön. Det låg någonting trollskt öfverjordiskt i en dylik färd blindvis genom ett sådant väder. — Labradorboarne plocka sina gäss, anmärkte Willy Kendal, vi hålla rent på att qväfvas af fjädrarne. Jag kunde ej låta bli att småle åt denna jemförelse, eburu det var stora skäl att vara all