Göteborgsposten – 23 juni 1863, sida 1

— Det är ej mitt fel att försvarsverken äro i uselt tillstånd, yttrade han. Forgäfves bar jag i månader påyrkat i hufvudqvarteret att få kanononer och sappörer. Men jag ämnar ej gifva mig vid första uppfordringen, det kan jag försäkra er. — Jag skulle ej vilja föreslå ett dylikt steg, sade jag, och likväl, herr major, är detta ett af de fall i hvilka tapperhet ej hjelper mycket. Amerikanarne känna er svaghet och sin egen styrka, derpå kan ni vara viss. De äro inga milda segrare, och deras bundsförvandter bland Mobawkerna sakna all slags disciplin. Om fästet skulle bli stormadt — — Ja, deri ligger det, sir! utropade den gamle officeren i det han gick fram och åter i rummet under stor själsoro. Jag är ledsen för de stackars soldaterna, men de och jag måste underkasta 0ss vårt öde. Men min dotter och min syster — och likväl har jag ingen utsigt att kunna sända bort dem. Vägarne äro betäckta af snödrifvor höga som berg; ingen släde, ingen häst skulle kunna komma fram. De skulle förgås långt innan de komme i sigte af Toronto. En lycklig tanke föll mig in. Major, ni glömmer Stormsvalan. IIOn kan föra åtskilliga personer, och Willy Kendal samt indianen äro mycket väl i stånd att föra henne tillbaka till Port Hope. Sätt er dotter