Göteborgsposten – 19 juni 1863, sida 1

———ä2k——p2 ——t— —— —— ——2 ——————————————— nn — —— -——— ———— ———— ——;PSh ——— — — — —ä — —— — ståndaren, sjelf i de olika klasserna tillfrägat gossarno härom, Anslöt sig för öfrigt till hrr Broden och Mossberg. Ansag hemlexornas inskränkning skadlig i moraliskt hänseende, alldenstund det vore omöjligt att utom skolan utöfva så noggrann kontroll på tidens rätta användande af gossarne, som vore erforderligt. Lektor Ljungberg ansag öfveransträngningen bero på sokloka anordningar af kollegierna samt ett för långt drifvet nit hos vissa af lärarne, mindre än på lagstadganden. Gränsen emellan öfveransträngning och passande arbete vore svår att bestämma, kunde först upptäckas genom efterverkningarne. I motsat mots mag. Carlberg ansåg han att latinet och grekiskan ej vore orsaken till ofvoransträngning vid de af denne särskildt nämnde klasserna vid härv. elementarläroverks lärda linier. Deremot kunde väl hända, att fram emot asgangstiden läsningen väl mycket sammanpressades; för att afhjelpa det öfveransträngande inflytandet af latinet och grekiskan, ansåg tal, i motsats till de fleste som häröfver yttrat sig, det vara skäl, att ännu tillbakaflytta läsningen af dessa språk; då derigenom deras inhemtande blefve utsträckt till en längre tid och dymedelst mindre ansträngande. Rektor Hammar frågade om man gjort sig fullkomlig reda för ordet öfveransträngning. Detta måste betyda ett så öfverdrifvet anlitande af en kraft att denna springer sönder; men man borde besinna, att genom kraftens ansträngning kraften bibehålles och ökas. Om öfveransträngning finnes, önskade tal. veta, huruledes denna yttrade sig. Tal. befarar visserligen ett ondt, detta dock ej härflytande från någon öfveransträngning, neml. öfvermättnad och leda. Inom sin verkningskrets hade tal. isynnerhet funnit detta vid lärjungarnes skriftliga behandling af modersmålet. Tror föröfrigt ej heller, att de i skolstadgan soreskrifna kurserna äro för stora, alldenstund man ej borde betrakta dessa föreskrifter peremptoriskt, utan endast såsom ledning för lärarne, i det genom dem endast samma väg och mål anvisades. Mot öfveransträngning af ämnesläsningen ansåg tal. ungdomen i sin sjelfuppehållelsedrift ega en säkerhetsventil. Förut hade en föregående tal. uttalat den paradox, att det endast vore den skicklige läraren som pålade öfveransträngande arbeten, men tal. ville snarare kalla en sådan lärare oskicklig. Men om man skulle antaga det öfveransträngning verkligen existerar, ansåg tal. det flera förhållanden i vår skolstadga dertill isynnerhet bidroge, t. ex. latinska stilöfningarnes borttagande från lärorummet och förläggande till hemmet. Rektor Sommelius trodde deremot på öfveransträngning och detta t. o. m. a de läroverk, der protest afgifvits mot tillvaron deraf och att den af föreg. tal. omnämnda ledan och öfvermättnaden just vore en produkt deraf. För sin del medgaf tal., stt han visserligen ej funnit öfveransträngning så mycket förokommande i de lägre klasserna, men så mycket mer i de högre, der ynglingen ofta måste anslå 15 ä 16 timmar af dygnet till ett noggrannt fullgörande af sina alagda pensa. Läroämnena äro både för många och kurserna deri för stora, men detta kan afhjelpas genom en åndamalsenligare gruppering af lärvämnena, och förnämligast genom latinets framflyttande. Rektor Aspling ansåg, att så länge pretentionerna vid maturitetsexamen vore så vidsträckta som de nu äro kunde ej kurserna förkortas, men botemedlet vore att söka i lärosättets förenkling. Lektor Wallander kunde ej fatta, att man be: stred tillvaron af öfveransträngning. Man borde besinna, att då så stora fordringar blott t. ex. i moderna språk och naturvetenskap sedan talarens skoltid tillkommit, utan att något enda ämne blifvit borttaget, en öfveransträngning måste existera, och bevisade ej just detta möte och den diskussion man nu i tvenne dagar fört derom, dess verkliga tillvaro, hvilken ej kan tillbakavisas med en sådan sofism som att vilja tala om öfvermättnad. Tal:s varma och innerliga öfvertygelse vore, att öfveransträngningen finnes, men älven botemedel derför, och förenade sig angående detta med hr Sommelius, samt yrkade dessutom läsningens mera uteslutande förläggande inom den fastställda skoltiden. Rektor Montelin. Ansåg att i lagbestämmelserna låge en stor orsak till det onda. Lagen borde stadsas sådan att den kunde åtlydas, hvilket nu ej är fallet, ty slutpunkten är bestämd och dit måste läraren drifva jungen. En yngling får ej sitta i samma klass längre tid än tre år och läraren är sålunda tvungen att drifva honom fram till den bestämda kursen och derigenom öfveranstränga honom eller släppa honom igenom med otillräckliga kunskaper. Ansåg al vigt att mera än nu sammanställa timmarne i samma ämne. Den öfverklagade ansträngningen borde söka undanrödjas genom ändring i lagstadgan, lärarnes bemödanden och förbättrade läroböcker då man kunde unvika den af flera talare förordade, men förtviflade, utvägen om kursernas förkortning och vissa ämnens uteslutning, hvilka frågor vore af så ömtålig natur att de endast med lätt hand borde beröras. Lektor Drysen hörde med nöje, att vid många läroverk ingen öfveransträngning existerade, ty för sin del hade han en motsatt. Ville ej dervid fästa sig så mycket vid lärarens som ej mera vid föräldrars och målsmäns ställning, hvilka ha valet, att antingen uppmana sina barn till flit på bekostnad af deras helsa, eller söka bevara denna till mehn för deras flitbetyg. Ingen medelväg i detta fall funnes under närvarande omständigheter. Tal. ville förena sig med hr Sommelius om de klassiska språkens framflyttande till de högre klasserna, men ginge ej så långt, att han yrkade det dessa der skulle uteslutande utgöra undervisningsämnena. Lektor Staaff sade sig som lärare troligen ega mera erfarenhet än flertalet af de närvarande, och ville med anledning af den öfverklagade ansträngningen framhålla det gamla ordspråket: Åingen rök utan eld; och öfveransträngningen finnes verkligen, i det undervisningsämnena på en gång äro både för många och för svåra, och iden deraf härflytande hemläsningen. Ville äfven fästa uppmärksamheten på de fordringar af krass utanläsning och pinsamt stegrad uppmärksamhet under lärotimmarne, som af vissa ensidiga lärare hyllas. Genom en genetisk framställning af läroämnena skulle lärjungens ansträngningar lättas och undervisning blifva något annat än en exercis.