Göteborgsposten – 16 juni 1863, sida 1

der och ej ge oss ut på dylika farliga expeditioner. De sista hästarne voro ombord ock roddarne sutto vid sina åror. — Vänta, yttrade Svarta David och såg sig omkring. Hvar är dender Massachusettsfågeln ? Ingen visste det. Svarta David skar tänderna och mumlade en ed. — Han har rymt den hunden! För att få den belöning som polisen utlofvat. — Han bar stulit den tredje jullen; den är borta! ropade en flämtande spejare som kom framspringande. Man stod ett ögonblick tyst och stum. Derpå rusade alla liksom af en enda impuls i båten, hvilken blef så hårdt lastad att den knappt kunde flyta. Med bössan i band stod kaptenen i fören. — Ro alle man! Jag hör årslag. Alla åror sänktes och framåt gick den tungt lastade båten. Blott få alnar hade man hunnit framåt, då ett rop tillkännagaf att ön blifvit beträdd af annat folk. Vi stodo på stranden, vinkande med handen åt mrs Stone, hvars hårda ansigte antagit ett leende och icke tycktes bry sig om faran. — Hurra! skjut på dem gossar! Der äro skurkarne, ropade femtio röster och åtskilliga vaj beväpnade män framsprungo emellan buskarne