Göteborgsposten – 16 juni 1863, sida 1

ej dessa invisningar tagits i anspräk af dem, som haft utländsk gäld (forimport) att betala, så skulle väl valutan för invisningarne eller skuldförbindelserna (hvilketdera man vill) inkommit i landet i form af ädel metall, som ingatt i banken för att utbytas mot rörelsemedlet sedlar, då väl ingen importerar silfver för att skrinlägga det och göra det räntelöst. Här ser man således den åsigt på det bestämdaste uttryckt, att (under de förhållanden, som anses önskliga) borde alltid de kapitaler, som af en eller annan orsak tillflyta landet, åstadkomma en tillökning i bankens silfverförrad och sedermera under form af -rörelsemedlet sedlar spridas i landet; och när detta icke inträffar — något som jag skall söka visa icke kan ske — så betraktas sådant såsom en högst bekymmersam omständighet. Om också en dylik uppfattning af Årörelsemedlets natur och vilkoren för dess tillväxt redan i och för sig måste förekomma besynnerlig, så kan jag dock icke neka, att hvad som mest väckt min förundran är att det varit från en af herrar fullmäktige i banken som denna framställning nu utgått. Mig synes deremot klart — och jag hoppas kunna göra detta klart äfven för andra — att bankens silfverförråd samt det för rörelsens behof erforderliga bytesmedlet, sedelstocken, normalt betraktad, är beroende af helt andra förhållanden, än den tillfälligheten, att ett utländskt lån upptages, eller att af någon annan anledning ett kapital indrages i landet. Silfret, liksom hvarje annan handelsvara, rättar sig efter behofvet. Men behofvet af silfver beror naturligtvis på dess användande, och silfver användes icke mer än på två sätt, nemligen för tekniska ändamål, såsom handtvorksvara och såsom mynt. Det tekniska behofvet är temligen inskränkt, och ungefärligen detsamma alltid, och det är således egentligen blott användningon såsom mynt (antingen direkt eller såsom grund för sedelutgifning) som bestämmer qvantiteten af det silfver som är beböfligt. Att derutöfver öka tillgången på denna vara vore tydligen utan något nyttigt ändamål, och det sker derföre icke heller annat än tillfälligtvis, på grund af särskilda omständigheter, i hvilket fall förhållandet likväl alltid snart återgår till sitt naturliga tillstånd. Men om det sålunda är klart, att detta silfverförråd, som är föremål för så mycken oro och så mycket bekymmer, helt naturligt måste rätta sig efter den myntmassa eller det Årörelsemedel landet behöfver, så är det också lika klart, att beloppet häraf beror på sjelfva rörelsen och på de anordningar som finnas för cirkulationens befrämjande — hvilken senare omständighet i detta afseende spelar en betydande roll. Vid undersökningen af denna fråga vägledas vi emellertid af erfarenheten, som på ett ganska fullständigt sätt utbreder förhållandet. Det visar sig nemligen, att det qvantum bytesmedel rörelsen erfordrat, d. v. s. den sedelstock som i verkligheten varit utelöpande — således både riksbankens och samtliga privatbankernas utelöpande sedlar — med några få, eller egentligen blott en större fluktuation under längre tid hållit sig vid ettjemförelsevis föga varierande belopp, i hvilket belopp sålunda te anses vara det för rörelsen iallmänhet behöfliga. Den af mig nu åberopade, sammanlagda sedelstocken utgjorde vid realisationens början 1834 (d. 31 Dec. hvarje år) i rundt tal 46 millioner, 1835, 45 millioner; 1836, 46 millioner samt de derpå följande åren, resp. 47, 45, 46, 47, 44 millioner o. 8. v. År 1847 ökades summan till 52 millioner, men nedgick genast de nästföljande åren till resp. 48, 44, 43, 44, 44 millioner. Under åren 1853—55 växte åter sedelstocken till 53, 64 och 77 millioner, men aftog derefter ganska hastigt till 65, 54, 52, 51, och utgör nu omkring 56 millioner. Man finner häraf att, med frånräknande af ett exceptionelt fall under några få år, hvilket likväl ganska snart återgick till sitt normala skick, har den utelöpande sedelstocken, under en lång följd af år, med anmärkningsvärd jemnhet bibehållit sig vid det belopp af något mera än 50 millioner, som sålunda tyckes utgöra rörelsens naturliga behof. Det af reservanten framställda önskningsmålet, att bankens silfverförråd skulle öka sig till obegränsad mängd — enligt hans antydan med hundratals millioner — strider alltså mot sakens natur och kan derföre icke inträffa; men ett sådant förhållande vore dessutom långt ifrån önskligt — det vore en grof misshushållning. Att använda ett utöfver behofvet stort kapital, utan annat ändamål än blott för att bemedla rörelsen, är en ren förlust, och det anses derföre också med r som ett bevis på fullkomlighet i kreditanstalter och kreditbruk, när myntmassan kan inskränkas så mycket som möjligt i förhållande till rörelsen. Vi hafva i detta hänseende på senare tider här i landet onekligen gjort ganska betydande fram steg, hvarpå det faktum kan tjena till bevis att, fastän rörelsen så högst betydligt tilltagit — hvarom alla uppgifter om handeln, vexelsluten o. s. v. bära vittne — myntmassan likväl, såsom nyss visades, endast i ganska ringa mån behoösi ökas. Men intet land företer i sådant fall ett så lysande exempel som England. Oaktadt dess rörelse är så ofantlig som vi alla veta, å uppgår den derstädes cirkulerande sedelstocken i sin helhet till endast omkring 26 millioner pund sterling för England, och till 35 millioner pund sterling för de tre konungarikena gemensamt. Och dennv —————Ä-——-—— 22 FFJ