Göteborgsposten – 16 juni 1863, sida 1

andra ställen. Till en början askulle jag då kunna fråga: Iljelpes den öfverklagade kapitalbristen genom tullar, d. v. s. genom ökad beskattning? Skola derigenom kapitalerna frambringas? — Men låtom oss äfven kasta en blick på sjelfva saken. Jag medgifver visserligen att, i och för sig, en hög penningeränta, eller med andra ord sörlagskapitalets dyrhet, är en ogynnsam omständighet, men man bör då äfven å andra sidan ihägkomma, att hos oss deremot åtskilligt annat, hvilket i ännu längt högre grad än kapitalräntan inverkar på produktionskostnaderna — såsom t. ex. arbetslöner, hushyror, lefnadskostnader, skatter o. s. v. — är vida billigare än hos våra medtäslare; och tager man allt detta i betraktande, torde det, befinnas, att jemnvigten är mer än fullständigt återställd. För öfrigt ber jag att få erinra, att sjelfva det saktum som åberopas såsom stöd för påståendet, att vår industri icke kan bedrifvas med fördel, eller lemnar någon vinst, ovedorsägligen kan anföras just såsom bevis på motsatsen, eller att vinsten af näringarne i allmänhet är större här, än på många andra ställen. Ty om icke detta voro förhållandet, om icke hos oss ett vidsträckt fält för rörelse och verksamhet i många riktningar ännu låge oupptaget, skulle naturligtvis icke kapitalernas användning och efterfrågan (hvaraf räntan bestämmes) vara så stark som den är, och allra minst skulle, utan on dylik betydlig, ja man kunde väl stundom säga, oskälig vinst, industrien ofta kunna härstädes — till föga fromma för det allmänna — bedrifvas i en så liten skala, att sådant i andra länder skulle vara en omöjlighet. Jag måste anhålla om ridderskapets och adelns tillgift, att jag sa länge tager dess tid och uppmärksamhet i anspråk, men saken är så vigtig, och frågan är så mångsidig, att jag nödgas behandla henne med någon utförlighet; och då densamma icke allenast innefattar grundsatser, som beröra landets vigtigaste intressen, utan ock, såsom jag nyss yttrat, efter min uppfattning, utgör en verklig civilisationsfråga, så tror Jag icke heller, att de ögonblick vi deråt egnat, kunna anses illa använda. Jag skall emellertid bjuda till, att vara så kort som möjligt, och Jag öfvergär nu till den, i början af mitt yttrande, antydda afdelningen at motsidans argumenter, som gå ut derpå, att det är nödigt och nyttigt med afseende på landets ekonomiska ställning, att genom inskränkningar i den utländska handeln söka minska förbrukningen af främmande produkter. Den ofta omnämnda reservanten yttrar i detta hänseende (pag. 80): vatt för sig sjelf betraktad är den satsen onekligen riktig, att man bör köpa, der man erhåller bästa priset, men vid ordnandet af ett lands ekonomiska angelägenheter får man, efter min förmening, icke tillämpa abstrakta satser i vidsträcktare mån än de finnas passa in med i öfrigt för handen varande förhållanden. Jag sväfvar här i någon ovisshet huru reservantens uttryck angående ordnandet af ett lands ekonomiska angelägenheter rätteligen bör förstås. Menas härmed ordnandet af statens finanser, så bör enligt min tanka i detta hänseende tillses: att skatterna ej äro för mycket tryckande; att de på lämpligaste sätt utgå och uppbäras; att de äro rättvist fördelade, samt slutligen framför allt att de med sparsamhet och klokhet användas. Jag tror ieke att mot statens linansförvaltning i dessa afseenden några väsentliga an märkningar äro att göra. Menas deremot (hvad jag sålunda måste antaga) med landets ekonomiska angelägenheter summan af de enskildas, så är, enligt mina åsigter, allt förmynderskap i detta fall från lagstiftningens sida ej blott kraftlöst och overkställbart, utan derjemte obehörigt och onödigt. Enskilda kunna missbruka sin frihet att råda öfver sig och sin ndom, men inom lagens gränser får denna frihet derföre icke inskränkas. Den, som vill i oförstånd och lättsinne förspilla sin och de tinas ekonomiska välfärd, han kan derifrån icke hindras, minst genom några vanmäktiga tullbestämmelser; och för mängden är dessutom hvarje sådant band, äfven om det kunde båläggas. fullkomligt öfverflödigt. Sjelsbevarelsedristen är i detta fall som i andra tillräckligt stark för att afhålla menniskorna från att för störa sig sjelfva. Man behöfver icke befara, att de i allmänhet skola ruinera sig, lika litet som man behöfver frukta att de i massa skola taga lifvet af sig, såvida ej vakter utsättas, som derifrån skola förhindra dem. Slutligen har den värde reservanten, såsom en klok general, behållit en kraftig hjelptrupp till reserv, eller, med andra ord, han har, såsom en erfaren och skicklig sk ställare, sparat en af hufvudpunkterna till sist, för att såsom det yttersta, afgörande argumentet användas, Det torde likväl tillåtas mig att ja honom äfven in i denna, den sista af hans förskansningar Ilan framhåller nemligen starkt den omständigheten att, f: utländska lån blifvit upptagna för statens, hypoteksbankens och hypoteksföreningarnes räkning till ett belopp af mer än 150 millioner riksdaler, silsversorradet i rikets ständers bank likväl icke ökats, utan till och med är mindre än vid realisationens början; och han förmenar härigenom vara klarligen ädagalagdt att hela det indragna kapitalet blifvit konsumeradt. Ty, sägor han, hade nu tysthet öfverens med Mary Stone, som var vild