Göteborgsposten – 15 juni 1863, sida 5

vara synlig i tabellerna, dels också att den åberopade importen ingalunda bevisar, att produktionen inom landet aftagit. Tvärtom! äfven här instämma alla uppgifter deruti, att den inhemska produktionen ganska mycket ökat sig. Men då, oaktadt detta, en stor import erfordras för att fylla behofvet, så bestyrkes derigenom endast, hvad man också ganska väl vet, nemligen: att förbrukningen af dessa varor inom landet högst betydligt tilltagit. Och häruti ser jag för min del ingenting ondt eller oroande. Detta förhållande utgör deremot i min tanka en ganska glädjande företeelse, ty det bevisar i sin ordning, att den arbetande befolkningens lefnadsvilkor förbättras; och jag kan då icke i den omständigheten, att vår egen produktion ännu ir otillräcklig i förhållande till förbrukningen, finna någon giltig grund: att minska tillgången eller uppdrifva priset på förnödenheter, hvilkas behöflighet just genom importen bevisas. Men ett hufvudskäl, som den värde reservanten, och jemte honom många andra, åberopat för införandet hos oss af vullar på spanmål och öfriga landtmannaprodukter, är andra länders exempel. När så många andra länder, med långt rikare natur än vår, hafva åsatt tullar på dessa varor, hvarför skola vi som bo i polens granskap lemna dem tullfria? säger man. Jag svarar derpå: emedan det är vär egen fördel! Man finner ganska lätt, att skälet hvarför dessa tullar ännu på flera ställen bibehållas, icke är något annat än det finansiela. Man söker derstädes, att genom en afgift på dessa, för massan af befolkningen oumbärliga, konsumtionsartiklar bereda statsverket en ofta ganska betydlig inkomst. Men vi äro lyckligtvis i den goda finansiela ställning, att vi ej dbehöfva göra dessa nödvändighetsvaror till föremål för beskattning; och då det väl icke kan vara lämpligt att utan behof sördyra de yttersta lefnadsbehofven, så kan jag för min del icke finna någonting efterföljansvärdt i de åberopade ländernas exempel. I sammanhang härmed, och för att försvara sina protektioniska grundsater i allmänhet, har den värde reservanten anfört, och till vederläggning upptagit de skäl, som han funnit vanligen andragas till stöd för de liberala äsigterna. Mot det sätt, på hvilket motsidans satser blifvit återgifna, har jag ingenving väsondtligt att anmärka, men jag ber au, alt i min ordning få taga hr Åkermans egna resonnementer i något närmare skärskå dande. Det första af de anförda skälen var, att man icke bör fördyra lifsmedlen för de arbetande klassorna. Ganska riktigt! detta är vår mening. Ilärtill svarar nu hr Åkerman: -Usan tvifvel utgör ett tillgodoseende af de arbetande klassernas fördelar ett ömt åliggande för landets lagstiftare, men man fullgör det icke, efter min förmening, om man förgäter, itt ett hufvudvilkor för de arbetstagandes utkomst är, att arbetsgifvaren icke genom lagstiftningen sättes ur tillfälle att lemna arbets förtjenst. Det är skada för effekten af denna framställning, stt jag måste återföra densamma från fiktionens rymder till den nakna verkligheten. Jag tilläter mig nemligen fråga: När och hrar hafva tillfällen till arbetsförtjenst i allmänhet saknats? — I åtta år har det s. k. lrihandelssystemet varit atillämpadt i afseende å jordbruket, men långt ifrån att någon klagan under denna tid törsports på landet öfver arbetslöshet, har fasthellre det motsatta bekymret, ofta och äfven vid detta tillfälle, gifvit sig tillkänna genom beklagelser öfver tilltagande svårighet att erhålla arbetsbiträde och ständigt stigande arbetslöner. Jag hemställer då, hvad slags bevisningsstyrka det ligger i k— —