Göteborgsposten – 13 juni 1863, sida 2

Att göra upp räkningar utan värdar plär i de flesta fall vara en ganska vansklig sak, och efterföljande historia är ett ytterligare bevis härpå. För ett par dagar sedan inkom en herre i en restauration i Paris. I myndig ton reqvirerade han åtskilliga rätter, hvartill han valde utsökta viner. Säsnart måltiden var expedierad, begärde han att få tala med värden mellan fyra ögon. Min herre, sade han till restauratören, jag är polisagent, ni ser här mitt tecken (som han bar under rocken). Jag är anställd att hålla noga uppsigt och vaksamt öga öfver alla restaurationens matoch dricksvaror. Edra rätter har jag sunnit temligen passabla, men vinet, min herre, edert vin är mycket att anmärka emot. Det är alldeles för mycket uppspådt och dessutom ej af den sort som angifves på etiketten. Dock, för denna gång vill jag ej angifva er; jag ger er blott nu första varningen, men kommer igen om ett par dagar, för att tillse det ni rättat er efter mina anmärkningar. Med dessa ord lagade agenten-sig till att na sig. Ett par ögonblick ännu utbeder jag mig äran af eder visit, svarade värden; 4jag förstår mig ej riktigt på polissaker, men jag skall följa med er till närmaste polisvaktkontor, der jag kan få mera omfattande instruktioner angående mina viner m. m.? Den främmande ville göra invändningar, men en polissergeant gick händelsevis förbi i detsamma. Värden kallade på honom, och det upplystes då att den vigtige herrn var en förrymd galerslaf, och att hans tjenstetecken endast var ett frimurareemblem, som han på något sätt skaffat sig. Efter en kort stunds förlopp befann han sig på ett ställe, hvarest han fick både fritt logi och fri förtäring. LL