Göteborgsposten – 12 juni 1863, sida 2

jernspets försedda träspettet, den andra med några bitar af kornbröd i en korg. I detta ögonblick kände jag min hand försigtigt fattas af några långa magra fingrar och kunde knappt återhålla ett utrop, då jag i detsamma vände mig om och såg att Jeremiah Flint var vaken och hade rest sig upp i knäböjande ställning, på samms gång hållande sig väl dold bakom skyddet af trädgrenarne som lågo på golfvet. — Det var väl att jag vaknade. Vi ha råkat i klämma, sir, min själ ha vi så. — Jag såg mig om. Jag kunde se att min kamrats beslutsamma ansigte var mycket blekt. Mycket illa, dethär! värre än skällhett vatten; vi ha råkat i en otäck håla, och om vi kunna bringa våra hufvudsvålar helbregda härifrån, så ha vi skäl att vara tacksamma. Jag började att bli allvarsamt orolig. Jag var ännu okunnig om den verkliga karakteren hos dem på hvilkas mark vi utan att veta det blifvit åverkare, men jag visste att Flint, som tillbragt åratal i den vilda Vestern hade ett modigt hjerta och att det ej var utom skäl, som hans farhågor blifvit väckta. — Jag känner flere än en af dem mr Barham, hviskade generalen; det der långa fisksprötet till man kommer ifrån Concord i Massaschusetts: han var der en ordentlig korrektionsfågel.